Riksrevisionens rapport om regeringens arbete med Agenda 2030 visar att det nästan helt har avvecklats under mandatperioden. I höstbudgeten kan man dessutom se att de föraktar allt vad miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet heter, skriver Petra Flaum.
DEBATT. 250916 släppte Riksrevisionen rapporten Statens arbete med Agenda 2030. Rapporten utgör en sågning utan motstycke. På punkt efter punkt lyfts SD-regeringens brist på styrning gällande införlivandet av FN:s Agenda 2030 med de 17 globala hållbarhetsmålen som antogs 2015. Men hur hamnade vi här?
Sverige, som de senaste decennierna haft ett internationellt rykte som pionjär gällande sitt försök till helhetstänk runt hållbarhetsbegreppets odelbara dimensioner: miljö, sociala aspekter och ekonomi. Detta mycket tack vare propositionen Gemensamt ansvar – Sveriges politik för global utveckling (PGU), som antogs av en enig riksdag 2003. Syftet med PGU är enligt SD-regeringens hemsida att ”… alla politikområden ska bidra till en rättvis och hållbar utveckling genom samstämmiga beslut”.
PGU etablerade inte bara samstämmighetspolitiken utan även att hela samhället ska samverka för att bidra till en hållbar utveckling. Det mest banbrytande i PGU är att politiken ska genomsyras av ett mänskliga-rättigheter-perspektiv i samklang med de fattigas perspektiv på utveckling. Sverige har således en lång erfarenhet av att verka för en hållbar utveckling med avstamp i en nationellt vägledande normativ och processbetonad politisk strategi.
Agenda 2030 bygger på likartade principer, men går ett steg längre. På grund av att PGU lanserades som en politik för global utveckling tolkades det som att PGU endast gällde Sveriges internationella avtryck.
Man kan dock ifrågasätta varför Sverige som nation inte skulle ingå i ansatsen Global utveckling. Agenda 2030 däremot lanserades från start med budskapet att de 17 hållbarhetsmålen endast kan nås genom att alla länder för en samstämmig politik för en hållbar utveckling, såväl nationellt och internationellt. Agenda 2030 har dessutom ett än konkretare samverkansfokus än PGU.
Mål 17, Genomförande och globalt partnerskap, som även brukar kallas för metodmålet, talar sitt tydliga språk. Agendans normativa ansats är även den kristallklar: ”They [hållbarhetsmålen] seek to realize the human rights of all and to achieve gender equality and the empowerment of all women and girls”. Så, what could possibly go wrong? Jo, att den sittande SD-regeringen medvetet stoppar alla svenska insatser som bidrar till att införliva Agenda 2030 och de 17 globala hållbarhetsmålen.
Riksrevisionens rapport är en plågsam läsning. SD-regeringen, liksom alla andra svenska regeringar, utfärdar årligen regleringsbrev till våra myndigheter. Enligt Riksrevisionen hade 49 myndigheter återrapporteringskrav 2021, gällande deras insatser för Agenda 2030. Under SD-regeringens första år sjönk den siffran till 45 myndigheter. 2023 sjönk antalet till 39 myndigheter. 2024 kvarstod 8 myndigheter. 2025 har inga myndigheter något återrapporteringskrav gällande Agenda 2030.
Enligt de intervjuer som Riksrevisionen genomfört med olika myndigheter vittnar många om att Agenda 2030 givit dem ett hållbarhetsspråk som fungerar i alla sektorer och hjälpt dem att förstå den sociala dimensionens plats i deras verksamhet, samt potentialen för synergieffekter. Låter ju bra!
Men vad gör då SD-regeringen? Jo, de valde att inte förnya den nationella 2030-samordnarens uppdrag när det löpte ut 2024. Inte heller har SD-regeringen, enligt Riksrevisionen, implementerat några av de mycket konkreta förslag som 2030-samordnaren lade fram i sin slutrapport. Mer obstruktivt än så kan väl inte en demokratisk regering agera? Jo då.
När de 193 FN-nationerna antog Agenda 2030 förband sig alla att följa upp målutvecklingen nationellt. Den svenska regeringen, oavsett partikulör, ansvarar alltså precis som alla andra regeringar för att följa upp vår nationella måluppfyllelse av Agenda 2030. Det säger ju sig självt att länders sammantagna nationella Agenda 2030-statisk tillsammans utgör den globala Agenda 2030-statistiken.
Därför gav den förra regeringen Statistikmyndigheten (SCB) ansvaret för att samordna Sveriges bidrag till Agenda 2030 och de globala målen. I detta samordningsansvar ingick bland annat att arbeta tätt med relevanta myndigheter, att utarbeta förslag till nationella indikatorer och att utveckla en rapporteringsstruktur för såväl nationella som globala indikatorer. Väl så, för utan indikatorer kan man varken mäta framgång eller bakslag. SCB:s samordnings- och utvecklingsansvar fördjupades under åren 2018–2022. SCB utförde uppdraget med bravur. Märk väl utan utökad finansiering, varken från den förra regeringen eller från nuvarande SD-regering.
Men – i Riksrevisionens rapport framgår att SD-regeringen drastiskt inskränkte SCB:s Agenda 2030-uppdrag 2023. SD-regeringen fråntog då SCB det nationella samordningsansvaret och ställde endast krav på SCB ska genomföra en ”uppdatering av indikatorer”. Det blir än värre. 2024–2025 fick inte SCB ett enda Agenda 2030-relaterat uppdrag av SD-regeringen. Vilket innebär att ingen i den svenska statsapparaten ansvarar för att Sverige lever upp till sitt globala Agenda 2030-åtagande.
Om man tänker efter är det inte så konstigt att SD-regeringen skrotade SCB:s Agenda 2030-uppdrag. För hur ska SCB kunna sammanställa svensk Agenda 2030-statisk om inga myndigheter rapporterar sina framsteg och bakslag till dem?
Men oj. Nu blir det lite komplicerat. För det framgår även i Riksrevisionens rapport att Riksrevisionen generellt bedömer ”att myndigheterna tagit arbetet med agendan på allvar, och i många fall försökt integrera den i sin verksamhet. Däremot har myndigheterna inte arbetat för att öka måluppfyllelsen av de globala målen, utan de har i huvudsak genomfört sin vanliga verksamhet med förhoppningen att det i slutändan ska bidra till målen”. Riksrevisionen konstaterar även i rapporten: ”Ingen av myndigheterna i undersökningen använder heller specifikt de indikatorer som finns för agendans mål och delmål i sin egen uppföljning”. Vilken soppa!
Var kommer då de nationella indikatorerna ifrån, som SCB redovisat mellan 2017–2022? Den frågan får någon annan svara på.
Det kanske rent av är läge att gratulera SD-regeringen för dess hundraprocentiga samstämmighet. SD-regeringen är övertydlig med att den inte står bakom Agenda 2030:s övergripande löfte, nämligen att ”leave no one behind”. Att SD-regeringen dessutom formligen föraktar allt som påminner om miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet befästs med all tydlighet även i höstbudgeten.
Så nu är väl ändå botten nådd? Nix. SD-regeringen passade dessutom på att helt sonika skrota PGU tidigare i år.
