Till er som dragit er undan, lämnat, tystnat – inte av brist på vilja, utan för att ni inte fick plats.
Till er som kallats för mycket, för känsliga, för kompromisslösa. För stora. För yviga. För radikala mot orättvisan.
Ni är inte problemet. Ni är fröna till något nytt.
Jag förlorade mitt parti för några år sedan. Först nyhetsbrevet, när femte utskicket i rad lät som det vi alltid kämpat emot. Sedan yttrandefriheten, inte för att mina åsikter var fel, utan för att min tydlighet var det. Och successivt har jag tappat vänner. Bara några få genom samtal. De flesta genom tystnad. Någon slutade svara. Någon drog sig undan. Någon blev tyst så fort ämnet skavde.
Det som förenade oss räckte inte längre när världen blev mer polariserad. När positioner blev viktigare än relationer. När man förväntades välja sida snabbt – och sedan inte vika en tum. Eller när man “gled ifrån varandra” för att jag inte klarade att tiga inför ett pågående folkmord.
För att jag vägrade vara tyst om rovdriften på människor och planet, trots att den bär på konsekvenser vi alla kommer känna.
För att jag såg hur makten bara behöver blåsa i sitt Katlahorn – så vänder sig drevet inte mot makten, utan mot den som påpekar den.
Att stuka sina egna har blivit en strategi hos dem som en gång var satta att vara opposition. Jag ville inte klara av det spelet. Jag vill det fortfarande inte.
Migrationspolitiken var en vändpunkt för många. Gaza en annan. Men förlusten har märkts också i det lilla: avbokade, uteblivna läsningar, en ovilja att höra mig tänka klart.
Det är inte konflikt som sårar mest, utan att upplevas som besvärlig. Att vara den som stannar i nyanser när andra vill ha enkla svar. Jag har känt mig som för mycket – för analytisk, kroppsnära, andlig. Fast jag bara försökt förstå.
Det är tungt att gång på gång bli feltolkad – som bråkig när man är närvarande, som mästrande när man tänker högt, som dömande när man står kvar i det man trots allt vet. Det blir svårt att vara öppen när det som kommer tillbaka är förenklingar, skratt som inte bär, axelryckningar.
Makt fördelas långt innan den blir till beslut. Den börjar i språket – i vem som får tala. Vad man får tala om. I världen och kroppen. I vilka ord som får användas för det som pågår.
Men samtidigt händer något annat. Jag hittar just nu fler och fler som faktiskt orkar. Som lämnar det som krossar, men stannar i det som skaver. Som väljer osäkerhet framför lojalitet med tystnad. Som rör sig mellan geopolitiska analyser och kroppens skörhet. Som inte väljer bort det existentiella för att det inte går att mäta.
Nyligen lärde jag mig ett nytt ord i en politisk text och blev överlycklig. Det påminde mig om vad det betyder att hitta människor som sätter språk på det jag inte kunnat formulera själv. Som tänker med mig om det bräckliga, det heliga och hur allt hänger ihop. Som vet när rätt och fel är svårt – och när det faktiskt inte är det. Som vet var gränsen går.
Den här tiden kräver relationer som bär. Som tål språk, känslor, kropp. Och som fortfarande försöker förstå varandra.
Tack till er som gör det. Som skapar de platser vi behöver.
Av all den skit vi stått i, sett igenom, blivit avfärdade för – skapar ni just nu jord åt de frön som är vi.
