Sveriges migrationspolitik har skärpts kraftigt sedan 2015. Nya förslag om återkallelse av permanenta uppehållstillstånd väcker debatt och påverkar tusentals nyanlända.
– Jag är orolig för att regeringen vill ta bort den trygghet som vi byggt upp i Sverige, säger Mostafa Naser som flydde från Syrien.
Den 24 november 2015 kallade statsminister Stefan Löfven (S) och språkröret Åsa Romson (MP) till en presskonferens. Där presenterade de vad som beskrevs som ett tillfälligt lagstiftningspaket, åtgärder som skulle få fler flyktingar att söka asyl i andra länder. Paketet innehöl gränskontroller, begränsad familjeåterförening och, det som skulle få störst konsekvenser, tillfälliga uppehållstillstånd för alla skyddsbehövande utom kvotflyktingar.
– Nu måste vi visa att vi helt enkelt inte kan göra mer. Syftet med de åtgärder som vi nu presenterar är att skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande, sa Stefan Löfven då.
Sverige, som i årtionden varit ett av Europas mest generösa asylländer, anpassade utlänningslagen till EU:s miniminivå. Den lag som skulle gälla i tre år förlängdes 2019 – och satte permanenta avtryck i en mer restriktiv lagstiftning som riksdagen beslutade om 2021.
Då bli tidsbegränsade uppehållstillståndblir huvudregel och kraven för permanenta tillstånd samt familjeåterförening skärps, bland annat genom försörjningskrav.
163 000 sökte skydd
Tio år har nu gått sedan 2015, året då nära 163 000 människor sökte skydd i Sverige. Kriget i Syrien drev många på flykt, Afghanistan och Irak var andra konflikthärdar. En av dem som kom hit var Mostafa Naser. När han inkallades till militärtjänst i Syrien såg han ingen annan utväg än att fly. Först till Turkiet, något som han beskriver som en mycket svår resa – landet försökte då stänga sina gränser.
– Du lever, men du har inga rättigheter i Turkiet. Då såg jag på tv om Sverige, ett land som tog emot invandrare, och jag bestämde mig för att det var min chans att skapa mig ett liv, säger Mostafa Naser.
Därefter flydde han 20 år gammal till Sverige och lämnade sin mamma och flera syskon i Syrien. Den 7 november 2015 anlände Mostafa Naser till Malmö.
– Det var en mycket tuff resa på alla sätt: hunger, kyla och rädsla under hela vägen. Jag hade nästan ingenting med mig, förutom hopp och viljan att kunna arbeta, skapa en familj och ha ett eget hem, säger Mostafa Naser.
Första placeringen blev i Ljungbyhed på ett gammalt militärområde och därefter Valla, som tillhör Katrineholm. Vid den tiden utfärdades fortfarande permanenta uppehållstillstånd, men när beslut togs i hans ärende – nästan ett år senare – hade lagen ändrats till tillfälliga.
– Eftersom lagen då tillämpades även på dem som redan väntat länge på beslut fick jag ett tillfälligt uppehållstillstånd. När man får det är det upp till en själv att ordna bostad och jag hittade en lägenhet i Vidsel, nära Älvsbyn.
Mostafa Naser började läsa SFI (Svenska för invandrare) i centralorten Älvsbyn, belägen i en av de mindre kommunerna i Norrbotten.
– Eftersom jag lärde mig svenska snabbt tipsade en lärare mig att börja jobba i vården och jag fick vikariera som vårdbiträde i Älvsbyns kommun samtidigt som jag läste klart SFI, säger han.
2018 var han färdig och tog då sikte på att utbilda sig till undersköterska.
– När jag var klar med utbildningen fick jag fast jobb i Älvsbyns kommun, och kunde ansöka om permanent uppehållstillstånd, vilket jag fick. Där träffade jag även min sambo, det var kärlek på jobbet.
Stor skillnad mellan kommuner
2015 sökte tusentals asyl varje dag. När Migrationsverkets boenden tog slut erbjöd kyrkor, moskéer och härbärgen sängplatser. Mottagandet varierade kraftigt mellan kommunerna; vissa accepterade få eller inga asylsökande, medan till exempel Ljusnarsberg och Norberg tog emot många i förhållande till sin befolkning.
Laxå, en liten kommun i Örebro län, var bland dem som tog emot flest per invånare, 30 i en kommun med drygt 5 000 invånare.
Bo Rudolfsson (KD), kommunstyrelsens dåvarande ordförande, kallade det ”guld värt att ta emot nyanlända”. Kommunstyrelsens nuvarande ordförande Ankie Johanzon (C) instämmer, och säger att 2015 inte var en stor utmaning för Laxå.
– Vi har jobbat aktivt med flyktingmottagande både före och efter, så för oss var det inte så svårt. En del av dem som kom har valt att bosätta sig här, många jobbar inom välfärden och i våra industrier, så vi får nya kommuninvånare tack vare det, säger hon.
Statens ekonomiska bidrag vände kommunens ekonomi till plus, men i Laxå har också många nyanlända kommit i arbete.
– Vi är lösningsorienterade och enade om att det ska fungera. Vi byggde upp en bra arbetsmarknadsenhet med sysselsättningar för integration. Vi hade också en stor flyktingför-
läggning, så medborgarna är vana vid nyanlända i samhället. Vi har bara bra erfarenheter, och det är tråkigt att vi inte får ta emot så många nu, säger Ankie Johanzon.
Paradigmskifte
Ann-Cathrine Jungar, professor i statsvetenskap och medförfattare till rapporten Migrationslagstiftning i Norden: Ett restriktivt skifte (2024), kallar det som skett sedan 2015 en dramatiskt förändring.
– Det är också så politiker formulerar det – ett paradigmskifte. Vi ser liknande utveckling i andra nordiska länder, med stora förändringar efter 2015 i framför allt Sverige och Finland. I Danmark och Norge hade högerpopulistiska partier drivit på en restriktiv migrationspolitik redan före flyktingkrisen, säger hon.
Sverige avviker genom att SveriAgedemokraterna (SD) 2015 inte hade stort inflytande, enligt Jungar, som hänvisar bland annat till att den tidigare moderatledaren Fredrik Reinfeldt inte lät SD få inflytande. Men i takt med att partiet växte tog politiker och andra partier steg mot en restriktivare migrationspolitik.
– När sedan en rödgrön regering fattade beslutet fick de stöd av Kristdemokraterna (KD) och Moderaterna (M), som redan hade krävt åtstramningar. När proppen gick ur följde slag i slag det som i dag är en restriktiv flyktingpolitik, även i ett europeiskt perspektiv.
Efter riksdagsvalet 2022 bildade M och KD Tidöregeringen, tillsammans med Liberalerna (L), och har med stöd av SD fortsatt att driva en mer begränsande migrationspolitik.
– Migrationen är fokus för Tidösamarbetet, både åtgärder för att ytterligare begränsa möjligheten att komma till Sverige och för att kunna deportera människor. Regeringen driver till exempel på för att kunna dra tillbaka permanenta uppehållstillstånd och att kommuner ska arbeta med frivilligt återvändande, säger Ann-Cathrine Jungar.
”Tack men nej tack”
I september 2025 kontaktade regeringens nationella samordnare Therésa Zetterblad landets kommuner med en uppmaning om ett möte för att ”initiera ett samtal om hur arbetet med frivillig återvandring kan stärkas”.
Jokkmokk var först ut med att kritisera regeringens politik som “osvensk” och hittills har 75 kommuner tackat nej till ett möte, rapporterade Sveriges radio. Majoriteten av kommunerna har socialdemokratiskt styre, men i 34 är minst ett Tidöparti med. 46 kommuner har tackat ja. De allra flesta av Sveriges 290 kommuner har ännu inte svarat.
Laxå är en av de 75 som skrev ”Tack, men nej tack!” i svaret till regeringens samordnare. Ordföranden Ankie Johanzon (C) kallar regeringens kampanj för vansinnig.
– Bortsett från M var styret – C, S, V och KD – sjungande överens om svaret och att det är ett viktigt ställningstagande. Finns det pengar bör det gå till integrationsinsatser och att ge förutsättningar som utbildning för att etablera sig i samhället. Alla händer är viktiga i vår kommun, oavsett bakgrund, säger hon.
”Laxå kommun står för mångfald och sammanhållning. Vi säger nej till insatser som splittrar och väljer i stället att vara en öppen och inkluderande plats”, skriver kommunen.
Endast sett till kommunens bästa, med minskande invånarantal och ökande andel äldre, finns ett behov av människor, enligt Ankie Johanzon.
Mullsjö är bland de 46 kommuner som har tackat ja till mötet.
– För mig är det självklart att vill regeringen prata med oss om svåra frågor så behöver vi också finnas där, säger Per Högberg (KD), kommunstyrelsens ordförande, till Sveriges
television.
Enligt Mullsjö är frågan om frivillig återvandring ”komplex och politiserad”, och behöver diskuteras i ett sammanhang om ”arbetskraftsbrist och behovet av effektiv arbetskraftsinvandring”.
Migrationsminister Johan Forsell (M) är kritisk mot de kommuner som avstår mötet, och kommenterar att kommunpolitiker inte ska ”leka grindvakter”.
Återkalla uppehållstillstånd
I september presenterade också regeringens utredare Josephine Boswell ett förslag som gör det möjligt att återkalla permanenta uppehållstillstånd för asylsökande. Syftet ska vara att främja integrationen och uppmuntra till medborgarskap, vilket ifrågasätts av kritiker.
– För människor som befunnit sig på flykt har ett permanent uppehållstillstånd inneburit trygghet, ett löfte om att här får du leva. Att ta bort det innebär en särskild form av grymhet, kommenterade Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson.
Huvudregeln är att ett permanent uppehållstillstånd ska ersättas med ett tidsbegränsat, om inte personerna ansöker om medborgarskap. Regeringen har även aviserat skärpta krav för att sökande bli medborgare till sommaren.
– Jag tycker inte man ska vara orolig, kommenterade Johan Forssell till TT.
98 000–185 000 personer berörs av utredningens förslag.
”Känner att jag hör hemma”
Mostafa, hur ser du på förslaget att permanenta uppehållstillstånd ska kunna återkallas?
– Jag tar det personligt. Jag flydde till Sverige för möjligheten att kunna bygga upp ett liv någonstans. En permanent trygghet var grunden till att våga. Jag önskar att Sveriges regering skulle fokusera på allt det som många invandrare bidrar till i stället för att skapa osäkerhet och svårigheter med förslag som kan ta livet från oss.
Mostafa Naser pekar på att han har uppfyllt alla krav från Migrationsverket och gjort Sverige till sitt hem. Hans familj fick också återförenas i Sverige.
– I samhället jag lever i känner jag att jag hör hemma. Jag möter positivitet, har fina kollegor och min underbara sambo, men i politiken och på sociala medier blir det lätt fokus på negativa exempel, och det mår man dåligt av att läsa, säger han.
Trots oron över den politiska utvecklingen beskriver Mostafa hur vardagen och människorna ger honom fotfäste.
– Det har inte varit lätt, men jag har varit öppen – och kämpat. Att jobba i vården och möta människor varje dag har hjälpt mig mycket. Jag har också engagerat mig fackligt och min sambo är en viktig del. I dag har vi barn och hus, det som var min dröm.
