Med USA:s bombningar av kärnenergianläggningarna i Iran känns det som att världen har slungats drygt 20 år bakåt i tiden. I mars 2003 gav den dåvarande presidenten George W Bush order om att bomba Irak. Motivet var att Irak skulle ha massförstörelsevapen, något som aldrig kunde bevisas. Trots att diktatorn Saddam Hussein störtades redan i början av april så pågick stridigheterna i Irak ända fram till 2011 och resultatet blev runt 30 000 döda irakier och över 4 000 döda amerikaner.
Ett av Donald Trumps viktigaste vallöften var att USA inte längre skulle engagera sig i konflikter långt borta. Det skulle vara slut på långa, dyra och plågsamma krig och på amerikanska soldater som skickades hem i liksäckar. Nu gör han, trots sina vallöften, ändå just detta.
Precis som i fallet med Irakkriget så finns det inga bevis för att Iran verkligen håller på att utveckla kärnvapen. Ingen har heller kunnat svara på frågan varför Iran inte ska tillåtas ha ett kärnvapenprogram när Israel och inte minst USA har kärnvapenmissiler som skulle kunna förgöra jorden flera gånger om. Om målet verkligen var att få Iran att ge upp sina eventuella kärnvapenambitioner så hade det förstås också varit mycket bättre att göra en rejäl ansträngning för att återuppta förhandlingarna, istället för att gå till anfall och därigenom ge den iranska regimen ett konkret skäl till att verkligen skaffa kärnvapen.
Kriget i Irak ledde till gigantiska fredsdemonstrationer världen över. I fler än 700 städer i över 60 länder demonstrerade människor mot kriget och i Sverige ägde den största fredsdemonstrationen någonsin rum. Det återstår att se om det orättfärdiga anfallet på Iran kommer att kicka igång en lika stark fredsrörelse som då. Tyvärr tror jag att vi har blivit lite för luttrade. Då, i början av 00-talet, fanns det fortfarande en tro på att stora stater skulle leva upp till globala överenskommelser. I dag hyser nog inte så många längre sådana illusioner. Putin, Trump och Netanyahu har redan visat tydligt att de inte bryr sig ett skvatt om vad organisationer som FN säger, i deras värld är det bara den starkes rätt som gäller.
När det här skrivs vet vi inte ännu hur länge kriget i Iran kommer att pågå. Det kan vara över om några veckor eller till och med dagar, men det kan också bli en lång och utdragen historia precis som Irakkriget eller kriget i Afghanistan. Trump sa först att USA:s mål var att bara slå ut Irans kärnenergianläggningar, men nu verkar det som att han i alla fall leker med tanken på att även störta regimen. I ett inlägg på sin plattform Truth social skrev han på söndagen: ”Om den nuvarande iranska regimen är oförmögen att göra Iran fantastiskt igen, varför skulle det inte bli en regimförändring? MIGA!” Det sista ska läsas som en förkortning för ”Make Iran Great Again” och skulle kunna tolkas som att hans ambition är att omstöpa hela det iranska statsskicket. Erfarenheten säger dock att när USA försöker blanda sig i och skapa ett nytt styre brukar det få katastrofala följder. I Irak ledde det till åratal av inhemska strider och framväxten av IS. I Afghanistan pågick också strider under många år och när de amerikanska trupperna till slut, efter 20 år, lämnade Afghanistan så återtog talibanerna makten.
En sak är dock säker: med anfallet på Iran sällar sig Trump till den långa raden av amerikanska presidenter som velat leka världspoliser. Krigsmaskinen USA är tillbaka på den globala arenan.
EU-tjänstemannen Johan Floderus sommarprat om sin tid i Iranskt fängelse, väldigt lyssningsvärt.
Att den svenska regeringen inte tydligt vågar fördöma USA:s attacker mot Iran.
