I det skotska parlamentet finns en grupp som förklarat krig mot måsarna och driver en debatt utan grund i fakta. I Sverige finns medier som sprider deras hets, skriver Shalini Persson och Lili och Susie Päivärinta.
Är måsarna livsfarliga i Skottland? Svaret borde vara självklart. Men sensationsjournalistiken vill få oss att tro på det orimliga.
Den 3 juli skrev svenska medier om hur människor i Skottland knappt vågar gå ut på grund av måsarna. Det påstås vara ”en tidsfråga innan någon dör”. Måsar sägs klösa (med simfötter), äta husdjur, leda till vrickade fotleder och attackera äldre damer. Underlaget? Högljudda debatter i Skottlands parlament, grundat på ett enstaka fall där en äldre kvinna trillat efter att ha blivit skrämd av en mås. Några pressade parlamentsledamöter driver en debatt utan grund i fakta.
Vi har talat med flera aktörer och citerar dr Paul O’Donoghue, viltbiolog: ”Det svenska medier skriver är helt enkelt inte sant. Måsar är en marginell ’issue’ i Skottland. Människor är inte rädda för att gå. Måsarna dödar definitivt inte husdjur. Det här är ingen allmän debatt. Den äldre kvinnan som föll är en enstaka incident av sällsynt slag. Måsar är inte livsfarliga. Jag utgår från att svenska medier har en agenda, annars finns ingen orsak att sprida det här.”
Den mest högljudda parlamentarikern Douglas Ross är ledamot för den äldre kvinnans valkrets. Han driver nu krig mot måsarna, baserat på en enstaka händelse. Skottlands jordbruksminister, Jim Fairlie, har som svar understrukit att måsar är skyddade i hela Europa och ska förbli så. Att svaret på problematiken inte är att lämna det fritt att döda måsar, särskilt med tanke på att populationerna minskar. Istället måste förebyggande åtgärder prioriteras upp.
Att påstå att måsar är livsfarliga är en låg, osmaklig sensationshets. Varför skriver svenska medier direkta osanningar och hetsar mot hotade djur för skotska politikers räkning?
Måsar är intelligenta och engagerade föräldrar som lever länge och minns traumat av att få sina bon förstörda och ungar dödade. Enstaka individer kan sen bli överdrivet försvarande. Forskare/måsrehabiliterare bekräftar att måsar normalt inte väljer fysisk attack ens när de pressas, men skadedjursföretag har en annan story. Skillnaden är vad man gör med måsarna. Skyddsjakt löser inte problem utan skapar dem genom att traumatisera hotade vilda djur.
Fram till 2020 kunde skottar i praktiken själva bedöma om de fick förstöra bon/ägg och döda måsungar. Fågelskyddsorganisationer slog larm om snabbt minskande måsbestånd och lagen ändrades. I första steget krävdes ansökan för all skyddsjakt. Inom kort stod det klart att skyddsjakten, som nu kontrollerades, stod för tiotusentals ingrepp och tusentals döda fåglar. År 2023 skärptes kraven. Nu krävs tillstånd från Naturescot för varje ingrepp. Skyddsjakt kräver fara för människors hälsa (obehag räcker inte). Alternativa åtgärder ska väljas, förebyggande insatser prioriteras. Ansökningarna om skyddsjakt har blivit 80 procent färre. Det beror inte på fler avslag – utan på att andra lösningar fungerar, något sensationsmedia bekvämt nog utelämnar.
Isolerade lokala utmaningar finns, men någon säkerhetskris är det inte. Inte heller stämmer det att sårbara grupper nekas hjälp – tvärtom är det just dessa ansökningar som godkänns.
I Sverige, till skillnad från Skottland, möter vi främst fiskmåsar i städerna. Fiskmåsar kan göra skenanfall när ungar hotas – men fysiska kollisioner är mycket ovanliga.
Måsarnas antal minskar – så dramatiskt att de är rödlistade. I vissa städer är de dock många. Och måsar låter. De tigger ibland. De skyddar sina ungar. Men de är extremt sällan en fara för människor och det innebär att de inte ska utsättas för ”skyddsjakt”. Skyddsjakt är inte lösningen utan ett sätt att förvärra och cementera problemen.
Skottland tillämpar EU:s fågeldirektiv korrekt, med strikta krav på en allvarlig risk och avsaknad av alternativ som krav för skyddsjakt. Allmänheten informeras tydligt och utförligt. Vikten av förebyggande åtgärder betonas. Redan nu syns effekten i allt snabbt minskande ansökningar.
Den positiva utvecklingen hotas av populistiskt valfiske där ett fåtal högljutt strider för att återinföra lättvindig skyddsjakt. Det krävs inte siarförmåga för att inse vart det leder. Mer intolerans. Fler negativa interaktioner mellan människor och måsar. Tills måsarna utrotats helt.
Insamlingsstiftelsen Kattjouren driver Vingslaget.nu där vi lyfter den realitet som många aktörer missat – att måsarna är hotade, att Sverige gravt bryter mot tvingande EU-regler och att det är jaktbrott att döda måsungar istället för att flytta dem (vilket enbart får göras i nödfall). Vingslaget.nu samverkar med Djurens ö wildlife rescue, som har 25 års erfarenhet av måsfåglar och deras beteende. Det borde vara mer intressant för media än att boosta skotska politiker med ensidigt, ovidimerat skvaller.
Färre måsar är inte lösningen – färre konflikter är det. För det krävs att man slutar göra mer av det som inte fungerar. Skottland visar att respekt för regelverket och naturen är vägen framåt. Lägger vi till nytänkande metoder/produkter för humant fågelskydd kan vi nå en fungerande samexistens.
