Det är något upplyftande med att läsa framtidsvisioner som vågar tro på mer. När Leonidas Aretakis i Flamman skriver om behovet av en socialistisk överflödspolitik gör han det med en smittande känsla av hopp. Han målar upp ett samhälle där vi lever rikare liv, inte genom att alla kan köra Ferrari och bära dyra klockor, utan genom gemensamma investeringar i välfärd, service och teknologiska framsteg som kommer alla till del. Det är en efterlängtad kontrast till politikens vanliga språk av förbud, ransonering och nedskärningar.
Tråkigare att läsa är Aretakis bristande analys av nedväxtdiskussionen inom vänstern. Visst, texter som bjuder på välriktade svingar mot politiska motståndare kan vara både klargörande och underhållande. Men snarare än att leverera välgrundad polemik ägnar sig Aretakis åt en form av skuggboxning som försvagar resonemanget och lämnar läsaren med fler frågor än insikter.
Han skriver att det visserligen finns kloka röster för selektiv nedväxt, men att de ”drunknar i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar”. Här vore det på sin plats att fråga: Vilken nutida nedväxtdebatt har Aretakis egentligen tagit del av? Vem är det som förespråkar puritansk moralism? Var håller dessa asketiska förbudsivrare hus?
Den faktiska nedväxtdebatten – från Jason Hickel till Julia Steinberger och Kohei Saito – präglas inte av moralism utan av en analys av hur vi skapar bättre liv med mindre resursförbrukning. Majoriteten av förespråkarna betonar att nedväxt inte handlar om att allt ska minska, utan om att vissa saker behöver växa – som vård, omsorg, kollektivtrafik, kultur – medan andra måste minska, som fossilindustri, reklamdriven konsumtion och exploaterande gruvdrift. Det handlar om selektiv och platsbunden nedväxt, inte om ett generellt förbud mot utveckling.
Redan 2018 formulerade Jason Hickel detta i texten Degrowth: A call for radical abundance. Där beskriver han hur dagens ekonomiska system skapar artificiell knapphet. Genom att låsa in resurser och göra människor beroende av lönearbete för att klara vardagen, skapar vi ett samhälle där vi arbetar mer än nödvändigt – inte för att möta verkliga behov, utan för att mata ett system som kräver ständig tillväxt. Människor efterfrågar inte tillväxt i sig – de flesta vill ha trygghet, mening, tid och stabilitet. Men i en ekonomi där företag måste växa för att överleva, där välfärdssystem förlitar sig på BNP-ökning, och där konsumtion drivs av skuld och marknadsberoende, hamnar människor i en pressad tillvaro där vi tillsammans blir beroende av att ekonomin växer för att få tillgång till det vi behöver.
Nedväxt, menar Hickel (och många andra med honom), handlar just om att bryta med detta. Inte genom att nedmontera välfärden eller försämra människors livsvillkor, utan genom att avkommersialisera, återuppbygga gemensamma tillgångar och göra det möjligt att leva goda liv med mindre ekonomiskt och planetärt tryck. Det är alltså inte ett projekt för försakelse, utan för radikalt överflöd – överflöd av tid, trygghet och mening, som bygger på att våra materiella behov tillgodoses utan att vi förbrukar mer än vad planeten tål.
Att jämställa detta med puritansk moralism eller likställa det med åtstramningspolitik är inte bara missvisande – det förväxlar motpoler. Austeritet handlar om att skapa knapphet för att pressa fram tillväxt, ofta genom nedskärningar och privatisering. Nedväxt handlar om motsatsen: att skapa överflöd av det som faktiskt spelar roll – tid, omsorg, gemenskap, trygghet – så att vi inte längre är beroende av ekonomisk expansion för att uppnå välbefinnande.
Här finns i själva verket en tydlig beröringspunkt med Aretakis egna visioner. Ett samhälle där människor arbetar mindre, har mer tid, får tillgång till bra bostäder och bra mat utan att slita ut sig – det är ett samhälle som i praktiken bygger på samma analys som Hickel och många andra i nedväxtrörelsen gör. Att frihet skapas genom att minska det som skadar och frigöra det som gör livet rikare. Överflöd och nedväxt är inte motsatser. De kan vara delar av samma framtidsvision.
En mer intressant diskussion om nedväxt i relation till överflöd handlar därför om hur dessa begrepp ska ta plats i politisk retorik. Jag håller helt med Aretakis om att vi behöver tala mer om vad vi vill bygga än om vad vi vill förbjuda. Visioner där vi formulerar hur ett gott liv ser ut för de många, där politiken handlar om frihet snarare än försakelse, är så klart ett mer kraftfullt politiskt projekt. Och istället för att påstå att majoriteten som förespråkar nedväxt vill förbjuda kylskåp i Delhi, kan vi väl istället försöka diskutera de verkliga frågor som perspektivet faktiskt ställer. Vad ska växa, vad måste minska, och hur bygger vi ett överflöd som ryms inom planetens gränser? Det hade varit långt mer konstruktivt än att svinga mot nidbilder som knappt existerar.
Zohran Mamdani vann primärvalet i New York.
Israel fortsätter begå folkmord på palestinierna i Gaza.
