Julefrid, Pepparkakeland och tindrande barnaögon. Är det inte ovanligt mycket extravokaler i orden så här års? En syl i vädret undersöker bindevokalernas betydelse för julstämningen.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt / i signad juletid. Så börjar en psalm av Zacharias Topelius från 1887, och då hade han inte ens sett dagens julhandel. Topelius önskar sig annat till jul. ”Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid”, skriver han, och så har han bjudit in till fest.
”Till hög, till låg, till rik, till arm /kom, helga julefrid / Kom barnaglad, kom hjärtevarm / i världensvintertid.” En konung är inbjuden – ja, alla är ju välkomna, men konungen är inbjuden personligen, och honom vill Topelius särskilt glädja. Det är ju en psalm, så man får tänka sig detaljerna.
Gamla genitivformer
Bland mycket annat är julen bindevokalernas högtid. Juletid och julefrid, barnaglad och hjärtevarm, juleljus, stalledrängar och barnaögon som tindrar i Pepparkakeland. Bindevokaler är vokaler som dyker upp i en del sammansatta ord. Närmare bestämt i slutet på förledet, speciellt om det är ett substantiv. Ofta är de rester av gamla böjningsformer, oftast genitiv. Numera använder vi -s, som i julgransljus och risgrynsgröt, men i fornsvenskan fanns ett annat mönster som mest användes i ord som slutade på vokal. Än i dag kan vi se det i ord som gatubelysning och kyrkogård.
När bindevokalerna tittar fram till jul hittar man dem i vissa slags ord mer än i andra. I Pepparkakeland men inte i pepparkaksformar, i julefrid men inte julhandel, och inte i julilskan som är nära att kväva Tyko Jonsson, far till Karl-Bertil, heller.
Nostalgins skimmer
Det är det där med nostalgins skimmer. Att låna äldre språkdrag till jul är ju ett sätt att väcka minnen av och drömmar om jular långt tillbaka. Och då drömmer man mer om frid än om ilska.
Reklammakare vill ibland reta våra nostalginerver med gammaldags verbformer. Det går inte alltid så bra – ”julen äro här” är lika illa som ”granen står så gröna och granna i stugan”. Äro är en pluralböjning. Jag, du, hon, han, hen, den och det är. Vi, ni och de äro. Det vet inte alla, så man kanske kan sälja julpynt på det sättet. Men vi som vet och bryr oss kommer inte att minnas något annat av reklamen än att en klåpare till copywriter inte ens kollade upp äro. Så, nu får det vara slutrantat.
Gammaldags bindevokaler kan man däremot använda utan risk för att trampa i klaveret. Det handlar inte alltid om gamla genitivändelser – ibland är det bara så att skrivebord låg bättre i munnen, eller att Pepparkakeland passar bättre i melodin än Pepparkaksland. Det förekommer fortfarande, speciellt i sydvästra Sverige, att man använder bindevokaler av sådana skäl. Västsvenska grodyngel heter till exempel rumpetroll, och en västgötsk bekant med nattarbete skriver ibland på Facebook om sina jobbenätter.
Snöstormar och glädje
Juletid på svenska heter Yuletide på engelska, utan bindevokaler, men ordet är intressant ändå. Tide? Julen är ju ingen tidvattenvåg. Nej, men julen och tidvattenvågen har en sak gemensam: De kommer tillbaka med jämna mellanrum.
Tid och tide har ursprungligen stått för sådant som kommer tillbaka regelbundet, som gudstjänsttider och menstruationer. Dialektalt kallas det fortfarande att ha sina tider när man har mens, berättar Svensk etymologisk ordbok (utgiven för mer än hundra år sedan). Det kommer troligen från en gammal ordstam som betecknar delning, avsnitt och liknande, och sedan har betydelsen utvecklats därifrån. Tide började användas om tidvatten på 1300-talet, när Yuletide redan fanns.
Själva julen är så gammal att ingen vet vad ordet en gång betydde. Snöstormarnas tid, har någon föreslagit, grundat på isländska él som är släkt med svenska il och kanske med ylir, som är julmånaden på fornnordiska. Eller glädjefest, i så fall besläktat med latinska joculus, skämt.
Massor av pepparkakor
”Meningarna ha varit mycket delade, huruvida julen i främsta rummet skall betraktas som en sol- och fruktbarhetsfest eller som en dödsfest”, kan man läsa i Svenska vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens handlingar från 1927.
Men om man tänker sig vintern i urminnes tider, skulle man då inte hellre vilja fira solen, glädjen
och fruktbarheten än snöstormar och död? Sedan kom kristendomen med ett nytt föremål för firandet, och visst borde det ha passat bättre in i en glädjefest?
Den tidens julfirare visste, men vi kan inte fråga dem. I vanliga fall är etymologi inte baserad på enbart gissningar och spekulationer, men ibland har man inget annat att ta till. Och det mesta som sedan blir vetenskap har en gång börjat med att någon har undrat om det inte kunde vara si eller så, och sedan undersökt det.
I alla fall – ha en riktigt god jul, med alla juleljus och mysiga bindevokaler ni kan tänka er – och frid, gemenskap och massor av pepparkakor.
