
Den brittiska högsta domstolens besked rörande landets jämställdhetslagstiftning har väckt starka reaktioner, och det med all rätt. I domen slår domstolen fast att begreppen ”kvinna” och ”kön” i Equality act 2010 ska tolkas utifrån biologiskt kön vid födseln. Det innebär att transkvinnor, även de som genomgått juridisk könsbekräftelse, inte längre omfattas av lagens definition av ”kvinna”.
Bakgrunden är ett skotskt försök att öka jämställdheten i offentliga styrelser genom att inkludera transkvinnor i könskvoter. Det förslaget utmanades i domstol av kvinnorättsgruppen For women Scotland, som hävdade att könskvoteringens syfte försvagas om ”kvinna” inte förstås som biologisk kategori, en linje som nu fått gehör på högsta nivå.
Domen har formellt sett en snäv räckvidd, den gäller tolkningen av ett specifikt lagrum och fokuserar på just representation i styrelser. Men signalvärdet är desto större. Beslutet sätter ett prejudikat som kan få långtgående konsekvenser för hur kön förstås i lagstiftning, i offentliga miljöer och i samhällsdebatten.
Domstolen betonade att transpersoner fortfarande skyddas från diskriminering enligt lagen, genom det särskilda skyddet för könskorrigering. Men det rimmar illa med domen i praktiken. Om en transkvinna inte erkänns som kvinna i juridisk mening, innebär det också att hon inte kan åberopa samma skydd i situationer där kön är den relevanta diskrimineringsgrunden. Hon blir juridiskt osynlig som kvinna, och i vissa fall även oskyddad.
Flera människorättsorganisationer varnar nu för att domen kan användas som stöd för att begränsa transpersoners tillgång till könsseparerade utrymmen som omklädningsrum, skyddade boenden, fängelser och offentliga toaletter. När lagens definition av ”kvinna” smalnar av, finns en påtaglig risk att arbetsgivare, skolor, sjukhus och andra institutioner börjar tolka det som ett grönt ljus för exkluderande policyer.
Transpersoners existens har under de senaste åren blivit en ideologisk tvistefråga där identitet, kropp och rättigheter görs till mål för en polariserad debatt. Men det som domen i praktiken gör är att förneka att transkvinnors erfarenheter tillhör den verklighet som jämställdhetslagstiftningen är tänkt att skydda.
Transkvinnor delar många av de strukturella problem som drabbar kvinnor i allmänhet, ofta förstärkta av transfobi: sexuellt våld, hot i offentligheten, misstro i mötet med myndigheter och exkludering på arbetsmarknaden. Att ställa dessa erfarenheter utanför den juridiska definitionen av kvinna är inte bara ett rättsligt svek, utan också ett sätt att begränsa vår förståelse av vad kvinnors livsvillkor faktiskt rymmer.
I själva verket tillför transkvinnors perspektiv samtalet om kön något viktigt. De synliggör hur kön formas socialt, hur det tilldelas, förväntas och ifrågasätts. Deras liv speglar ofta på ett smärtsamt tydligt sätt hur kön inte bara är en identitet, utan också en plats i samhällets maktordning, en plats som många har tvingats kämpa för att få erkänd.
Det är lätt att förstå varför domen väcker oro. Den försöker besvara en komplicerad fråga, vad kön betyder i lagens ögon, med ett alltför enkelt svar. Men kön är inte en entydig kategori. Och har aldrig varit det.
Jämställdhetskampen har aldrig enbart handlat om biologi, utan om makt och struktur. Om vilka som får utrymme, vilka som får tala, synas och skyddas. Transkvinnor lever ofta mitt i den könsmaktsordningen och borde självklart räknas som en del av den feministiska analysen, inte ställas utanför den. Vi måste kunna erkänna att kön både är något vi föds in i och något som formas i relation till andra. Det är inte en motsägelse att se kön som både kropp och kontext, som både något materiellt och något socialt. Det gäller både cis- och transpersoner.
När den brittiska domstolen väljer att bara erkänna vissa erfarenheter som kvinnliga skickar det en farlig signal. Det blir en politik som definierar vilka kvinnor som räknas, och vilka som inte gör det. Men om jämställdhet ska vara relevant måste den också vara förankrad i verklighetens mångfald.
Det här är inte ett isolerat brittiskt fenomen. Även i Sverige har vi sett hur en högljudd och växande transfientlig kvinnolobby har fått fotfäste i både mediedebatt och lagstiftningsprocesser. Med hänvisning till ”kvinnors trygghet” ifrågasätts transpersoners rätt till erkännande, vård och juridisk status. Ofta sker det under ett feministiskt språkbruk, men med en exkluderande politik som underminerar både transpersoners rättigheter och den bredare jämställdhetskampen.
Vi behöver inte mer polarisering. Vi behöver en feminism som håller fler perspektiv i huvudet samtidigt, som vågar ta itu med könets komplexitet utan att förlora riktningen. När feminismen reducerar kön till biologi, förlorar den både sin analytiska skärpa och sin politiska kraft. Att erkänna allas, inklusive transpersoners, rätt till frihet, trygghet och erkännande är en grundläggande förutsättning för att jämställdhetskampen ska fortsätta vara relevant. Hur svårt ska det vara?
Transinkluderande feminism.
Transexkluderande ”feminism”.