Hittills tycks Liberalernas partiordförande Simona Mohamsson fortsätta den numera otidsenliga ideologiska linje inom sitt parti, som fick sitt kraftfulla genomslag när Lars Leijonborg gjorde ett succéval 2002. ”Leijonkungen”, som han då kallades i medierna, begravde socialliberala värden på populismens altare och förespråkade en avsevärt strängare riktning baserat på kontroll, bestraffning och misstänkliggörande. Logiken kan sammanfattas ungefär så här: Ju hårdare nypor, desto mer anstränger man sig och därmed blir resultaten bättre. Jan Björklund förvaltade denna lika missnöjesvädjande som antiintellektuella ”krav och betong-liberalism” under sina sju år som utbildningsminister.
Gymnasieläraren Andreas Magnusson beskriver i sin debattbok Kravsamhället hur denna förenklingsfilosofi i realiteten ofta leder till motsatta effekter, därför att hastiga och ytliga lösningar inte förmår att lösa komplexa problem. I stället för att ställa den grundläggande frågan hur man bör skapa en samhällsutveckling som kommer alla till gagn, handlar kravsamhället om vilka krav ”vi” ska ställa på ”dem”. Systemet ska inte anpassas efter människor, utan det är människor som ska tvingas anpassas efter systemet, oaktat dess brister.
Kravställandet i denna kontext handlar inte om omsorg för befolkningen (”att ställa krav är att bry sig”) utan just om att förskjuta uppmärksamheten från den växande ojämlikheten. I mediernas strålkastarljus kanske diverse utspel från ministrar ger sken av handlingskraft, men de blir snarare ett slag i luften och än värre ett steg som legitimerar en utvecklingsriktning mot auktoritärt styre.
Politikers kravställanden riktas mot människor i det lägre samhällsskiktet, till exempel flyktingar, arbetslösa och sjukskrivna, under förevändningen att det råder kravlöshet (vilket det aldrig gjort) och det riskerar både på kort och lång sikt förvärra redan illavarslande situationer, vilket egentligen inte är konstigt. När människor upplever att deras trygghet eller värdighet hotas ovanifrån, då stärks ens drivkraft att förr eller senare trotsa makten. Frågan är bara hur hårt det motståndet blir.
När jag hör Mohamsson så förnöjsamt tala om införande av vad hon benämner som ”disciplinära åtgärder” (läs repressalier) och avskaffandet av elevinflytandet är det en fortsättning på det som hennes föregångare sa. Major Björklund talade mer eller mindre om ”ordning och reda” under hela min gymnasietid 2007–2010. Men som Magnusson påpekar tycks denna diskurs ha nått vägs ände. Allt fler inser att kravställandet från politiskt håll inte löst några djupare samhällsproblem utan bara skapat nya.
När jag gick på gymnasiet valde jag att läsa latin och italienska, och jag längtade efter dessa lektioner. Det berodde på att jag hade en fantastisk lärare vid namn Johan, som uppvisade äkta och livligt intresse för sina ämnen och lyckades alltid förmedla en medryckande känsla i hela klassrummet. Johan fick mig att vilja studera grammatiken och allt vad det innebär, men inte genom indignation eller tillrättavisningar av det slag Mohamsson tycks förordna. Det var entusiasmen som fick mig att vilja plugga glosor och att dyka upp på lektionerna utan att behöva känna mig rädd och oduglig.
Det är en sådan diskussion jag skulle vilja höra mer av framöver. Hur kan vi få ungdomar att känna sig sedda och inkluderade? Av egen erfarenhet vet jag hur mycket det betyder för en.
Folket i Ecuador röstade nej till amerikanska militärbaser i en folkomröstning.
Varför kunde Sverige inte hålla en folkomröstning om DCA?
