I Paradrättens nya satsning Paradrätten checkar in talar programledarna Sofia Dahlén och Kalle Möller i några av Sveriges hotellrum. Konceptet är varmt, två vänner som delar med sig av sina innersta tankar. I ett av avsnitten talar de om tillgången till ilska. Om hur svårt det kan vara att hitta den, även i de mörkaste stunderna.
Jag har funderat mycket på det hos mig själv. Ilskan som så länge var en god och trogen kompanjon för att försöka hantera samhället jag lever. Numer är den inte lika närvarande. Det är ett slags seger för samtiden. Anledningarna saknas inte, tvärtom har jag haft fler anledningar att känna av den. Högerextremt övertagande i Sverige, fascism i omvärlden, klimatkris, en skenande transfobi, en växande rasism.
Jag talade med en vän häromdagen om just detta. Hon lyfte perspektivet att den frånvarande ilskan är så sammankopplad med aktivismen. Vi är trötta, slitna – och för att hantera samtiden måste vi stänga av. Men är det inte just det känslokalla som en gång i tiden fick oss att vråla av ilska? Har vi blivit som de?
Denna gaslightningens politik har onekligen satt sina spår. Inför mitt arbete med min debutroman Det var bättre förr hade jag anledningar att befinna mig i högerextrema kretsar. Något de alla hade gemensamt var just tillgången till ilska. De var arga, på sig själva, på samhället – på världen. Och i denna gaslightningens politik kapitulerar man: Jag blev deras terapeut och slagpåse. Bet mig i tungan och nickade. Eftersom inga argument biter på en arg nazist. Istället gör jag bäst i att åtminstone påminna dem om att världen består av så mycket mer.
Ilskan är så tätt förknippad med hot. Vi stänger av när andra upplever den för att inte trigga igång en situation som enbart lär eskalera. Den är desto mer kännbar i politiska sammanhang. Vi är alla arga; men somliga av oss har en tendens att kapitulera inför den ilskan – och i längden förlora tillgången till den.
Något med ilskan bottnar dock i den svenska mentaliteten. Vi anser ofta att den i sig är obehaglig. Jag är rädd för att den typen av mentalitet i längden skapar passiva rörelser. I en fascistisk samtid blir vi allt räddare för att uttrycka oss, och när vi saknar tillgång till ilskan – som är en oerhört viktig kraft i alla rörelser – sker det som hänt senaste åren. Vi tappar vårt riktmärke, och börjar till och med problematisera ickevåldsamma aktioner som när klimataktivister stoppar vägtrafik för att vi alla ska få en framtid dräglig att leva i.
Ilskan må vara otillgänglig för många av oss – men vi behöver den. Och vi måste tillsammans vara mer arga!
