Ilskan är viktig, men den räcker inte. Just nu kan det vi behöva långsamma tankar, skriver Mikael Hammarlind i en replik till Per Hultman-Boye, som betonar Israels roll som angripare i Gaza.
DEBATT. Tack för din text, Per. Du skriver med kraft, ilska och engagemang. Det känns att du verkligen bryr dig. Men ibland, när känslorna tar över, försvinner det nyanserade tänkandet. Orden blir så stora att tanken blir liten.
Du kallar det som händer i Gaza för folkmord. Det är ett väldigt starkt ord. Det är ett ord som använts om Förintelsen. För att använda det ordet krävs att man har bevis, att det verkligen finns en plan att utrota ett helt folk. Det räcker inte att vara arg – man måste också vara noggrann med orden.
Du säger också att de som är tysta är ”små lortar”. Men människor är tysta av olika skäl. En del är rädda. Andra försöker förstå, och då är tystnaden ett sätt att tänka. I dagens värld där alla ropar, kan det faktiskt vara modigt att vara stilla och lyssna.
Och så är det frågan om skuld – vem bär ansvaret för kriget? Det började inte den 7 oktober. Det började inte ens 1948. Det har byggts upp i många år. I svek, i hat, i politiska beslut som gynnat konflikt istället för fred. Det är inte svart eller vitt. Det är inte ett räknefel i en bokföring. Det är sorgligt – och komplicerat.
Du skriver med eld. Och ja – ibland behövs eld för att väcka människor. Men just nu brinner det redan. Kanske är det vi behöver något kallare: eftertanke. Lite mer tystnad. Fler som vågar säga ”jag vet inte allt, men jag vill förstå”.
Din ilska är viktig. Men vi måste också våga tänka långsamt, mitt i allt som går fort.
