Vi lever i ett samhälle byggt kring en grundidé: att ekonomin måste växa. Inte bara för att förbättra levnadsvillkor eller fördela resurser, utan för att fungera över huvud taget. Budgetar kräver tillväxt, liksom pensioner, jobb och välfärd. Men samtidigt innebär varje enhet av BNP fortfarande ökad resursanvändning. Trots decennier av effektiviseringar, trots digitalisering, trots alla berättelser om ”grön tillväxt” består sambandet mellan ekonomisk aktivitet och ekologisk belastning. Detta är den moderna miljöpolitikens fundamentala paradox: vi planerar för hållbarhet inom ett system som kräver ohållbarhet för att upprätthållas.
I ljuset av detta har idéer om en välbefinnandeekonomi eller ett posttillväxtsamhälle vuxit fram – där målet inte är att expandera ekonomin, utan att möta mänskliga behov inom planetens gränser. Det som ofta sammanfattas under begreppet nedväxt innebär inte att samhället ska förfalla eller sluta utvecklas, utan en medveten nedtrappning av resursanvändning bland dem som förbrukar mest (både inom och mellan länder), samtidigt som andra former av välstånd – tid, trygghet, relationer, gemensam infrastruktur – prioriteras. Det är ett försök att formulera en väg ut ur tillväxtens tvångströja.
En av de märkligaste föreställningarna i diskussionen om posttillväxt är dock att förändringen ska komma av sig själv. Att människor en dag bara ska vakna upp, titta på sina liv, och självmant välja att konsumera mindre i takt med en ny moralisk insikt. Det är en idé som förskjuter ansvar från struktur till individ, och därmed lämnar tillväxtens institutionella ramverk orört. Men beteenden formas inte i ett vakuum. De styrs av materiella incitament, sociala normer och politiska strukturer. Ska något förändras i grunden, måste det börja där.
Det betyder att vända blicken mot ekonomins mindre dramatiska delar – vården, maten, skolan, bostaden. Det vi ibland kallar den grundläggande ekonomin, där behov snarare än marknadslogik styr vad som görs. Här finns redan embryon till ett posttillväxtsamhälle: kooperativ, kommunala verksamheter, lokala producenter, sociala företag, icke vinstdrivande infrastrukturer. De är inte bara exempel på alternativ – de är praktiker av framtid. Men de är sårbara i ett system som fortfarande belönar tillväxt och kapitalackumulation. Det är där planeringen – och politiken – behöver ta ansvar.
Nedväxt måste därför bli mer än ett idékomplex – det måste översättas till konkret politik. Det innebär att omdefiniera vilka behov samhället ska organisera ekonomin kring, vilka sektorer som ska växa, och vilka som behöver minska. Det handlar om att avveckla fossilindustrin, överproduktionen av varor utan socialt värde, rovdriften på naturresurser – och samtidigt stärka det som håller samhällen vid liv: vård, omsorg, utbildning, energi, mat, kultur.
För att en sådan omställning ska bli möjlig krävs en ekonomisk politik som inte längre har tillväxt som överordnat mål. Det innebär att budgetregler måste kunna anpassas till ekologiska gränser och sociala behov – snarare än till överskottsmål och BNP-prognoser. Skattesystemet behöver läggas om så att det beskattar resursförbrukning och stora förmögenheter i stället för arbete. En trygg ekonomisk bas, exempelvis i form av basinkomst eller garantilön, kan minska beroendet av lönearbete och frigöra tid för omsorg, engagemang och lokal omställning. Finanspolitiken måste ta en aktiv roll – inte bara för att balansera räkenskaper, utan för att styra samhällets utveckling. På kommun- och regionnivå kan politiker välja att planera för lokal resiliens snarare än för tillväxt: att säkerställa bostäder, transporter, livsmedelsförsörjning och grundläggande tjänster inom rimliga ekologiska ramar. Det kan innebära att begränsa marknadens inflytande, återta kontroll över tidigare privatiserade vinstdrivande verksamheter och samarbeta med civilsamhälle, kooperativ och folkrörelser i stället för med fastighets- eller fossilkapital.
Det posttillväxtsamhälle som antyds här är inte en utopi i fjärran. Det är en konkret omställning i riktning mot ett samhälle där ekonomin tjänar livet, inte tvärtom. Det innebär inte att all vinstdrivande verksamhet är illegitim, men att samhällets struktur inte längre formas efter dess krav. Det innebär inte att all konsumtion ska problematiseras, men att begäret efter mer inte längre står oemotsagt. Det innebär inte att värderingar saknar betydelse, men att institutioner och strukturer måste förändras innan de kan förväntas bära nya värderingar.
I en tid då så mycket i politiken präglas av kortsiktiga svar på långsiktiga kriser, behövs en annan sorts realism – en som vågar tänka långsiktigt, inte trots, utan just för att tiden är knapp. Det är inte visionerna som är “orealistiska”. Det är alternativet, alltså den politiska fegheten, som är det. Och kanske är det mest realistiska vi kan göra just nu att börja bygga det som en dag kommer framstå som självklart.
Politiker och politik som vågar tänka annorlunda.
Tron på att fegare politik gör att man vinner val.
