Det blev Simona Mohamsson som fick Sveriges kanske mest otacksamma jobb, att leda Liberalerna och försöka se till så de inte hamnar utanför riksdagen i nästa val. Det tisslades och tasslades länge om Romina Pourmokhtari men sedan hon, och flera andra ledande L-profiler, tackat nej föll lotten till sist på Simona Mohamsson.
Det finns dock en hel del likheter mellan Romina Pourmokhari och Simona Mohamsson, inte bara att de är unga invandrartjejer utan också att de haft ledande positioner i ungdomsförbundet och att de för ett antal år sedan personifierade motståndet mot att samarbeta med SD som fanns inom Liberalerna. Simona Mohamsson sa i en intervju med SvD 2021: ”Jag gick med i politiken 2011 eftersom SD kom in i riksdagen. Att bekämpa deras åsikter är en drivkraft för mig.” I samma intervju sa hon också att hon sett ”ett värderingsskifte där man låter sig bli en dörrmatta åt konservativa krafter, men jag vill stoppa den populistiska högersidan.”
Nu är hon själv en del av den där dörrmattan. Under presskonferensen där det meddelades att hon var valberedningens förslag till partiledarposten sa hon att hon inledningsvis var tveksam till Tidösamarbetet men att hon i dag är stolt över det. Det är alltså ett samarbete där de prioriterade målen har varit att stänga Sveriges gränser och utvisa så många som möjligt, att straffa istället för att förebygga kriminalitet och att dra ner på stöd till folkbildning, civilsamhället och bistånd. Det är sådant som borde få varje äkta socialliberal, som Simona Mohamsson gärna betecknar sig som, att rodna av skam.
Men trots detta verkar inte Simona Mohamsson utesluta ett fortsatt samarbete med SD. Under presskonferensen upprepade hon att hon inte har några nya besked att ge i regeringsfrågan, men också att hon vill se en borgerlig regering efter valet. Samtidigt har SD ställt väldigt tydliga krav på att få sitta i regeringen och utan SD kommer de borgerliga partierna knappast att samla tillräckligt många mandat för att få majoritet.
Frågan är om inte det bästa valet Liberalerna kan göra i den här situationen är att gå i opposition så att de därigenom kan vara fria att både kritisera vänstersidan och högerpartierna. Bara på det sättet tror jag att de kan bygga upp sig själva igen och visa för väljarna vad de faktiskt står för. Men kommer Simona Mohamsson våga göra det valet? Om Tidöpartierna får majoritet igen efter nästa val, kommer hon våga vara den som bryter Liberalernas allt starkare glidning åt det högerauktoritära hållet eller kommer hon, som så många före henne, att välja makten?
Inga höns i Sverige sitter längre i bur, enligt Djurens rätt.
Ickeliberala liberaler.
