I början av månaden offentliggjorde regeringen att de tillsatt en ny utredning ”för att förstå och vända minskat barnafödande.” I samband med detta publicerades också en debattartikel på ämnet, skriven av socialminister Jakob Forssmed, finansminister Elisabeth Svantesson och jämställdhetsminister Nina Larsson. Titeln: Ta bort hinder för ökat barnafödande. Tidöregeringens mål är alltså att fler svenska barn föds. Allt för att rädda ”den svenska ekonomin och […] vår välfärdsmodell.”
Det är inget litet projekt de gett sig in på. I debattartikeln nämns ett flertal olika svårknäckta politiska frågor som viktiga faktorer som påverkar barnafödandet. Några exempel är socioekonomisk ojämlikhet, ungas psykiska ohälsa och gängkriminalitet. När man läser det kan man inte låta bli att känna att de måste ha börjat i fel ände – ska vi verkligen fokusera på barnafödandet när det samhälle barnen ska födas in i enligt dem själva är direkt barnfientligt? Borde vi inte lägga tid och resurser på att faktiskt utjämna socioekonomiska ojämlikheter, ta ungas psykiska hälsa på allvar och erbjuda unga möjligheter bort från och bortanför gängen istället?
Många stora frågor lyfts i artikeln (ofta utan särskilt mycket fördjupning eller förklaring), men klimatförändringar nämns bara en gång i förbifarten. Det görs i ett något svårbegripligt stycke vars syfte tycks vara att förklara varför barnafödandet just nu inte följer svängningarna i konjunkturen (vilket det gjort historiskt). Den anledning som nämns är att ”vi [lever] i en tid av geopolitisk osäkerhet, klimatförändringar och krig”, samt att många – i synnerhet unga – upplever en meningslöshet i tillvaron.
Och ja, det är kanske en förklaring till att folk inte vill skaffa barn: de är helt enkelt för uppgivna, deprimerade och olyckliga för att vilja sätta fler liv till världen just nu. Kanske är det så att man helt enkelt inte vill ge liv till ett barn vars framtid präglas av svåra klimatförändringar som ens egen generation är ansvariga för. Om regeringen valt att ta klimatförändringarna på allvar hade kanske fler personer känt en större hoppfullhet inför framtiden, och då kanske också fött fler barn. Men kanske är det också så att det bästa för klimatet är att det faktiskt inte föds så himla många barn, och att den här nedåtgående trenden borde välkomnas snarare än motarbetas.
Det går heller inte att komma ifrån att man ingenstans i artikeln pratar om invandring. Invandringen har enligt SCB varit en viktig faktor för Sveriges befolkningsökning under 2000-talet, men det nämns inte trots att man gärna pratar om siffror. Författarna skriver att ”om utvecklingen kvarstår, skulle det innebära att varje kommande generation blir cirka en tredjedel mindre än föräldragenerationen.” Och det stämmer säkert, och hur många barn som föds spelar naturligtvis roll för hur samhället ser ut. Men om vi pratar siffror som argument för hur välfärden ser ut kan man inte bara bortse från de människor som väljer att bli en del av det svenska samhället. Jag undrar: när kommer en debattartikel från våra ministrar om vikten av att välkomna och skapa goda förutsättningar för de personer som väljer att flytta till Sverige? Som kanske flytt krig och våld och som valt att komma hit för att bygga ett tryggt liv här? Sannolikt inte särskilt snart.
Artikelförfattarna tar fasta på att de vill skapa ”ett mer familjevänligt samhälle”. Vilka familjer då? Och vad menas med ett familjevänligt samhälle? Det framgår inte i artikeln. Vi får se om utredningen ger svar på den frågan när den är klar. Jag skulle under tiden vilja föreslå att vi istället fokuserar på att skapa ett mer människovänligt samhälle, där fokus ligger på mänskliga rättigheter, empati och fred. Lägg inte pengar på att utreda hur vi kan föda fler svenska barn, utan på att skapa utrymme för ungas röster, för att klimatanpassa samhället, för att utjämna socioekonomiska ojämlikheter, och skapa ett samhälle där vi står upp för mänskliga rättigheter, fred och demokrati.
Namnet är tillagt i rubriken den 23 juli 2015 kl 14.47. /Syre
Sommarbad.
Politiker med dubbelmoral.
