Föreställ dig en familj som nyligen har flyttat till Sverige. Föräldrarna arbetar på osäkra timanställningar, ofta sena kvällar och tidiga morgnar, och försöker samtidigt lära sig språket, hitta rätt i myndighetsdjungeln och ge barnen en känsla av trygghet. När en av dem blir sjuk och förlorar inkomsten tornar problemen snabbt upp sig. Hyran ska betalas, mat ska ställas på bordet och barnen behöver varma kläder innan vintern kommer.
Sedan efterkrigstidens slut har parollen i Sverige varit att alla ska kunna få stöd när livet krisar, oavsett vem du är eller var du kommer ifrån. En central del av detta löfte har varit försörjningsstödet, tänkt att finnas som sista utväg för den som står utan andra inkomster och som behöver klara de mest grundläggande behoven. För att alla ska få möjlighet att kunna betala sin hyra, köpa mat och täcka basbehoven.
Nu har regeringen fått ett utredningsförslag på sitt bord som i praktiken innebär att den tidigare principen om välfärden som en universell rättighet för alla som lever i landet totalt förkastas. Lagförslaget slår fast att invandrare ska vänta i fem år innan de får tillgång till grundläggande välfärdsförmåner som barnbidrag, bostadsbidrag, assistansersättning och försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag).
Förslaget är det senaste i raden av åtgärder som Tidökoalitionen tar till för att successivt förändra synen på välfärden och på vem som får räknas som en del av gemenskapen. Tidöpolitiken bygger på en idé om att vissa människor alltid ska betraktas som provisoriska, som tillfälliga gäster i samhället, även när de lever, arbetar och bidrar här. Välfärden förvandlas till ett redskap för att markera skillnader i tillhörighet och för att dra linjer mellan människor. Medborgare i Sverige och EU omfattas inte av kvalificeringskraven, vilket innebär att människor från länder utanför Europa förlorar tillgången till grundläggande stöd. Lagstiftningen etablerar därmed en hierarki som institutionaliserar skillnader mellan människor och förankrar en rasistisk ordning i själva samhällsstrukturen.
Remissvaren på förslaget lämnar inga tvivel om konsekvenserna. Åklagarmyndigheten och polisen beskriver hur barn riskerar att exploateras ekonomiskt eller sexuellt när föräldrar inte längre har någon laglig möjlighet att försörja sig. Forskare lyfter fram att fattigdom tenderar att bita sig fast över generationer när sociala skyddsnät försvagas, och att avståndet till arbetsmarknaden i många fall blir längre i stället för kortare. Organisationer inom civilsamhället, som redan nu ser människor köa för matkassar, varnar för att behovet av välgörenhet kommer att växa i takt med att staten abdikerar från sitt ansvar.
Statistiken visar samtidigt ett mönster som står i skarp kontrast till regeringens retorik. Antalet personer som får försörjningsstöd har aldrig varit lägre i modern tid, och de flesta mottagare har stödet under korta perioder, ofta i samband med sjukdom, arbetslöshet eller andra livskriser. Trots detta fortsätter regeringen att beskriva bidragen som en belastning för samhället och ett hot mot arbetslinjen. På så sätt skapas en mytologiserad bild av bidragsberoende som inte återfinns i den faktiska verkligheten, men som gång på gång används för att legitimera politiska angrepp på de människor som redan har minst.
Välfärden har under hela efterkrigstiden varit ett löfte om att ingen ska lämnas ensam när livet rasar, ett löfte som skapat tillit mellan människor och legitimitet för staten. När detta löfte reduceras till en nådegåva för vissa och en avstängd väg för andra uppstår en politik som producerar underklasser, skapar misstro och försvagar sammanhållningen.
Tidöavtalet har från början präglats av en auktoritär logik där rättigheter begränsas och skillnader mellan människor görs till en permanent samhällsordning. Förslaget om kvalificering till välfärden är en logisk del av denna riktning och formar ett samhälle där staten fungerar som grindvakt, där vissa aldrig fullt ut erkänns som en del av gemenskapen och där välfärden förlorar sitt universella syfte. När regeringen väljer att driva igenom denna politik formas ett Sverige där jämlikheten eroderas, där rasismen kodifieras i lag och där samhällskontraktet steg för steg löses upp. Ett välfärdsapartheid där staten delar upp människor i värdiga och ovärdiga. Ännu ett kliv mot ett mer fascistiskt Sverige.
De 46 remissinstanser som tydligt markerar mot förslaget.
Rasistisk politik.
