Jag minns ett möte i början av hösten 2015. Det var med nätverket Ingen människa är illegal som då länge hade kämpat i motvind, men nu var det plötsligt uppemot hundra personer på mötet som alla undrade hur de kunde hjälpa till. Jag minns att jag cyklade hem i den ljumma höstkvällen och tänkte att migrationspolitiken, nu äntligen, var på väg att vända.
Få gånger i livet har jag väl haft mer fel. Visst var det något som vände, men inte alls åt det håll som jag hade trott och hoppats på. För bara några månader senare (just nu exakt tio år sedan) stod Stefan Löfven tillsammans med Åsa Romson på en presskonferens och förklarade att Sverige skulle anpassa sig efter EU:s miniminivå och att det skulle införas id-kontroller vid gränsen mot Danmark. Det behövdes ett andrum, hette det.
Nu har det där andrummet varat i tio år och det har blivit mer och mer tydligt att det som jag, och många med mig, trodde var början på en våg av humanism istället bara var ett sista andetag innan dörrarna stängdes nästan helt.
Nämner man 2015 i dag blir den omedelbara reaktionen hos många att det var en fullskalig katastrof och att vi inte under några omständigheter får göra om samma misstag. Men då, när det hände, var tongångarna bland många annorlunda. Visst var det många kommuner som hade svårt att få resurserna att gå ihop och det rapporterades en del i media om överfulla gymnastiksalar och människor som fick sova utomhus. Men det som framför allt syntes överallt var den enorma solidaritet som många uppvisade. På tågstationerna samlades människor för att bjuda på fika och hjälpa nytillkomna flyktingar tillrätta, många öppnade upp sina hem och även sina hjärtan (som Reinfeldt uppmanat till i ett uppmärksammat tal ett år tidigare).
Det vore fel att säga att det där engagemanget dog efter hösten, det är många som har fortsatt att kämpa i det tysta, men den där starka vågen som vi såg 2015 har mattats av betydligt. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom de som fortsatt att kämpa har fått göra det i en allt större motvind och med ett betydligt svagare intresse från media.
Det är lätt att vara aktivist när saker och ting känns hoppfulla, men betydligt jobbigare när allt går åt fel håll. Man kan jämföra med klimatengagemanget som hade sin peak någonstans runt 2018–2019, men som även det har mattats av betydligt sedan dess. I båda fallen har också intresset dalat samtidigt som politiken har hårdnat både mot migranter och mot klimataktivister.
Vissa skulle mena att politiken bara speglar opinionen och att solidaritetsvågen med flyktingar 2015 inte var representativ för den stora massan. Men samtidigt visar opinionsmätningarna att opinionen för ta emot fler flyktingar var som högst i slutet av september 2015 – alltså strax innan såväl S som flera andra partier svängde. 2016, när omläggningen var ett faktum, hade även opinionen skiftat.
Man kanske inte bara kan skylla på politiken. Flera andra saker, som exempelvis terrordådet i Paris i oktober 2015, kan ha spelat in och bidragit till att en betydligt större andel var negativa till flyktingar 2016. Men det är svårt att komma runt att hur politiker väljer att prata om flyktingar också påverkar människors uppfattning. Om Stefan Löfven hade stått på sig och fortsatt upprepa att hans ”Europa bygger inga murar” istället för att vända kappan efter vinden eller om MP hade vägrat att acceptera åtstramningarna så kanske saker hade sett annorlunda ut nu.
Om det är någonting vi kan lära av historien är det att inget varar för evigt och att även sådant som länge har känts oerhört avlägset plötsligt kan bli verklighet. men det krävs också ett stort mod för att våga ifrågasätta de rådande normerna och diskursen.
Finns det några politiker kvar som vågar gå mot strömmen och ifrågasätta den breda konsensus som nu råder om stram flyktingpolitik, tillfälliga uppehållstillstånd och hårdare krav på dem som tagit sig hit? Om det finns det så behöver de bli synligare och ta debatten så fort de får chansen. Om vi har rädda politiker är risken också stor att vi får rädda medborgare.
Nästan hälften av svenskarna tycker att det är ett ganska eller mycket bra förslag att införa en flygskatt som gör flygresorna dyrare enligt en undersökning från SVT.
Bara 19 procent tycker att det är bra att införa en klimatskatt på kött- och mejeriprodukter enligt samma undersökning.
