Stora barnfamiljer arbetar mer än andra bidragstagare

Regeringen vill införa ett bidragstak för stora barnfamiljer, som skulle få kraftigt sänkt försörjningsstöd. Orsaken är att familjer med många barn kan få till synes höga bidrag med dagens regler, utan att arbeta.

– Då lönar det sig inte att gå från bidrag till arbete, inte ens om båda föräldrarna börjar arbeta, säger socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) exempelvis i Ekots lördagsintervju.

Liknande resonemang förde statsminister Ulf Kristersson (M) fram under presskonferensen när regeringen gav en utredare i uppdrag att ta fram bidragstaket.

– Det är svårt för ett vanligt arbete att kunna konkurrera med de bidragsinkomsterna.

Ett typexempel som regeringen återkommer till är en familj bestående av två vuxna och fem barn skulle kunna få 46 500 kronor i bidrag, inklusive bland annat barnbidrag och utgiften för hyra.

– Man kan arbeta, men av olika skäl arbetar man inte, säger Anna Tenje.

Mindre än en promille har 46 500

Men i veckan kunde Syre berätta att bara 0,4 promille av bidragstagarna har 46 500 kronor eller mer varje månad.

Ny statistik visar också att föräldrarna med många barn ofta redan arbetar. Hela 81 procent av bidragsfamiljerna som består av två vuxna och fem barn har haft arbetsinkomst, visar siffror från Statistiska centralbyrån, som Syre begärt ut.

Breddar man till samtliga familjer med fyra barn eller fler är det 78 procent som har haft inkomst från lön eller eget företag under förra året.

– Det är ganska ovanligt att man inte arbetar alls under året, säger Anders Forslund, senior professor i nationalekonomi, som fått ta del av statistiken. 

Vanligare bland fembarnsfamiljerna

Fyra av fem av de stora barnfamiljer har alltså arbetat under året även om de vid minst ett tillfälle haft ekonomiskt bistånd. Motsvarande siffra bland försörjningsstödsmottagarna generellt är ungefär hälften.

– Det är vanligare att man har arbetsinkomst om man har många barn än om man har få, konstaterar Anders Forslund.

Familjerna med många barn har ”en inte obetydlig inkomst”, även om den ”inte är särskilt hög”, anser Anders Forslund. Medianen ligger på runt 7 000 kronor i månaden om man delar årsinkomsten på 12. 

– Det betyder förmodligen att de har haft arbete på deltid eller en viss andel av årets månader.

Familjer som jobbar får lägre ekonomiskt bistånd. I regel sänks det krona för krona. 

– Min tolkning är att de försöker få jobb. Ibland lyckas de, och ibland lyckas de inte. De har inkomster även om de inte är så höga. Gissningsvis återspeglar det att man försökt, men bara får en del av de arbeten man söker.

Regeringsföreträdare framställer det som om stora familjer med bidrag inte arbetar. Vad tänker du om det påståendet, apropå dessa siffror?

– Det vi ser är att många faktiskt arbetar, till skillnad från påståenden om att de inte skulle göra det. 

Lönsamt att arbeta

En sammanställning från Finanspolitiska rådet visar att det redan i dag finns starka ekonomiska drivkrafter att ta ett jobb, bland annat genom jobbskatteavdraget. 

– Det är förmodligen väldigt få hushåll som inte tjänar hyfsat mycket på att gå från bidrag till arbete, säger Anders Forslund.

Samtidigt är det 22 procent av familjerna med många barn som inte har någon inkomst alls under året. Skulle många fler av dem jobba i fall bidragstaket infördes? Nej, det är inte särskilt troligt, anser Anders Forslund.

– Det finns studier om hur ekonomiska incitament biter på personer som står långt från arbetsmarknaden. De studierna tyder inte på att de ekonomiska incitamenten påverkar påtagligt. Utan det är förmodligen något annat som är problemet, säger Anders Forslund, och hänvisar till studier av en liknande reform i Danmark. 

Han får medhåll av Ellen Parsland, filosofie doktor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet, som forskar just om vad som hjälper gruppen att få jobb.

– I generell mening finns det inte något stöd för att sänkta bidragsnivåer, ökade reprimander, ökad restriktivitet eller disciplinering och kontroll hjälper människor ut i arbete. Utan det samlade kunskapsläget, när det kommer till arbetsmarknadsåtgärder och kommunal arbetsmarknadspolitik, är att möta individerna, motivera individerna och stötta individerna, snarare än piska.

Därför svårt att få arbete

Ungefär hälften av alla som får ekonomiskt bistånd bedöms inte kunna arbeta. Det kan handla om sjuka människor som trots läkarintyg nekas ersättning från Försäkringskassan, missbrukare eller andra med allvarliga sociala problem. 

Den andra hälften har ofta ekonomiskt bistånd för att de har för lite eller fel utbildning, talar för dålig svenska eller bara är arbetslösa som inte får a-kassa och därför behöver försörjningsstöd.

För gruppen som faktiskt kan arbeta, men har svårt att hitta jobb, finns vissa insatser som kan hjälpa folk ut i arbete.

– Vi vet från forskningen att många i första hand måste få hjälp att förvärva rätt kompetens. Här kan Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsutbildningar spela en viktig roll. 

Annat som är viktigt är duktiga handläggare som erbjuder en bred verktygslåda och kan stötta personerna intensivt, både i kommunerna och hos Arbetsförmedlingen. Dessutom är det bra med subventionerade anställningar, uppger Anders Forslund.

Men arbetsmarknadsutbildningarna har få platser. Arbetsförmedlingen hade bara 17 400 deltagare totalt under förra året.

– Där är volymerna fortfarande extremt låga, säger Anders Forslund. 

Satsningar når inte gruppen

Regeringen satsar i nästa budget på att få fler i arbete, men risken finns att den inte hjälper gruppen nämnvärt, anser han. Mest pengar går till yrkesutbildningar, men de ligger generellt sett på en för hög utbildningsnivå för personer som får ekonomiskt bistånd eftersom de sällan har gått klart gymnasiet.

Regeringen satsar också 30 miljoner på arbetsmarknadsutbildningar i vården, men inte heller den pengapotten lär hjälpa gruppen, tror Anders Forslund.

– Det är inte att det har saknats pengar för att anordna arbetsmarknadsutbildningar som har varit huvudproblemet, utan det är att Arbetsförmedlingen inte lyckats komma upp i de volymer som regeringen vill.

Under flera år har regeringen sagt åt Arbetsförmedlingen att satsa mer på arbetsmarknadsutbildningar, men Arbetsförmedlingen lämnar ofta tillbaka pengar. 

Orsaken är att de inte lyckas fixa fram tillräckligt med platser, bland annat på grund av för få handläggare, uppger Arbetsförmedlingen själv i en rapport av Statskontoret.

Få arbetsförmedlingar lokalt

Ett annat problem är de få lokala arbetsförmedlingarna i landet. De har skurits ned med över hälften och i dag finns bara 100 lokala kontor i landets 290 kommuner. Det gör samarbetet svårare med kommunerna, som har hand om ekonomiskt bistånd, uppger kommunerna själva i en studie från IFAU.

Så hur påverkar bidragstaket familjerna med många barn?

– Det mest sannolika är att hushållen bara blir fattigare. Det går ut över barnen som rimligtvis inte själva haft någon möjlighet att påverka att föräldrarna inte får jobb, säger Anders Forslund.

– Istället för att fibbla med ersättningsnivåer, som förmodligen är ganska verkningslöst, borde man satsa på det som forskningen säger är effektivt för den här gruppen, som fler handläggare med en stor verktygslåda som kan hjälpa dem till arbetsmarknadsutbildningar.

Så svarar regeringen

När Syre berättar för regeringen om att fyra av fem flerbarnsfamiljer med ekonomiskt bistånd någon gång under året också har arbetat svarar socialförsäkringsministern Anna Tenje (M) via mejl. 

Varför sprider regeringsföreträdare bilden av att familjerna med många barn inte arbetar? 

”Drivkraftsutredningen pekade på att det för många familjer med flera barn inte lönar sig att lämna försörjningsstödet för arbete – inte ens om båda föräldrarna börjar arbeta till normala ingångslöner. Det är bland annat denna problematik som regeringen adresserar och vill göra något åt.”

Hur nödvändigt är bidragstaket när familjerna som kommer drabbas av det uppenbarligen redan arbetar mer än andra biståndshushåll?

”För de familjer som berörs är det helt avgörande att det är lönsamt att gå till arbete. Den hållning vi möts av från många olika håll, att denna grupp inte förtjänar att adresseras eller hjälpas i arbete förvånar. Många tidningar och organisationer som ofta har en hög svansföring i frågor kring jämlikhet och rättvisa tycks vara helt ointresserade av att hjälpa fattiga barnfamiljer ut ur utanförskap och fattigdom. I stället verkar de mer intresserade av att permanenta bidragsberoendet genom att möjligen under förespeglingen att tillvaron blir lite bättre genom något höjda bidrag.”