Jag gillar hösten, och därför är jag enligt Kent Wisti bara en posör av mysighet som egentligen dras till mörker, själens död, alltings förmultnande och, förstås, Satan. Det må så vara, men det går fortfarande att jogga när det börjar bli småkallt, löven frasar under varje steg mot cykelvägen och skorna blir leriga när man väl viker in i skogsdungarna. Det är först när kylan går in i vinterläge, och halkan påminner mig om att mina hälsenor inte längre är fyrtio, som jag tvingas in i gymmets trängsel och gymmusikens vanvett.
Där är mörkret. Men röra på mig behöver jag, för annars säger de som lever med mig att jag blir för deppig. Så jag står där på ett rullband hopsatt av miljoner delar från alla världsdelar, skeppat hit för att vi ska röra på oss i lysrörsbelysningen bakom gymkedjans skyltfönster. Svettandes i några, för få, minuter. Imiterandes de rörelser som individer ur min art en gång gjorde för att springa var vad det var att leva. Först när charaden lurat mitt evolutionärt svagsinnade muskelsystem, blir jag något som kan liknas vid glad.
Är det så märkligt egentligen att det är svårt att hålla humöret uppe? Vi har åstadkommit allt det som krävs för att varenda en av oss ska kunna leva ett gott liv, vi kan bota sjukdomar, stänga ute kylan, äta oss mätta – och så håller vi ändå på så här.
För att alls få del av det vi behöver avkrävs vi arbeten, och även om de flesta av oss finner mening i idiotin vet vi att en hel del av det vi gör skulle vi bara kunna låta bli och ingenting skulle bli sämre. För hur bidrar jag till artens fromma på ett APT? Varför ska någon behöva tillverka hållare till tandborstmuggar, för att få mat nog att slippa svälta? Vilket mail är egentligen viktigare än ett uppriktigt samtal med en vän över ett parti Catan?
Vi är programmerade att jämföra oss med varandra. När det blixtrar i spegelneuronerna lär vi oss hur vi ska förstå världen, och hur vi ska kunna tillgodose våra behov. Vi förstår oss själva, genom att förstå andra. Det är en ganska fantastisk upptäckt, hur själva empatin hänger samman med att vara en tänkande människa, en homo sapiens. Men så har vi då förfelat allt och jämför så fåniga saker. Hur får jag bättre möjligheter till skydd mot vilda faror, större chans till samarbete, högre förståelse av livets allvar – genom att försöka imitera reklamens ideal, techplattformarnas konstlade lyckobilder eller följa industrins profitjagande modenycker? I skolan där vi skulle lära oss djupet, lär vi oss istället att tävla – i lärarens gunst, de grovhuggna betygen, och prislappen på märkeskläderna.
På arenan för det offentliga samtal där vi skulle kunna stå som människor, tänkande, tveksamma, prövande – berövas vi istället vårt intellekt. När politiker efterfrågar vårt förtroende genom att lova oss ekonomisk vinning, eller skrämmas med några andra, görs vi dummare än vi någonsin har varit. När skvalet aldrig tystnar, närmar vi oss aldrig tanken.
Så vi går rädda genom världen. Ser hur lätt det är att trots all rikedom i världen, behöva leta en trappuppgång att sova i under vintern. Inser att det bara var en slump som gjorde att vi föddes där vapnen tillverkas och inte där de sprängs. Går till läkaren och får medicin för att orka leva i den del av världen som är så rik att de som tjänar pengar på medicinerna bor här, och själva försöker döva sin ångest genom att sjösätta en ännu lite större yacht nästa år.
Inget av det som värderas ger oss lycka. Men lyckan finns där. Svårfångad, och ändå lättillgänglig. I ett stycke musik som talar till något djupare. När vi utmanas i tanken, förstår något som tidigare lurade just utanför vår abstraktions synfält. I leken, på läktaren till fotbollsplanen eller med vännerna i jobbets innebandy. I närheten till andra, den okonstlade känslan att bara få vara med någon som är med mig som jag med den. I berusningen och i familjen. I de sammanhang där vi är bara människor.
Först när vi ägnar oss åt det som allra minst värdesätts som produktivt, uppnår vi det vi allra mest behöver. Just det som berövas oss av allt det som anses värdefullt.
Då det inte längre går att jogga, erbjuder vinterstigarna goda möjligheter att gå.
Allsvenskans slut är förvinterns största mörker.
