Har du tänkt på vilken förnöjsamhet som präglar dom filosofiska mumintrollen? Budskapen är ofta rena motpolen till den köphetsande reklam som avbryter avsnitten.
Några exempel: Muminpappan gömmer sig för att slippa ta emot sin rika fasters pengar. Första gången dom får önska sig vad som helst i hela världen önskar dom sig en spade, i ett annat avsnitt ett halsband. Ingen ånger märks heller över att dom inte önskade sig något större.
Mymlans diamant är ett helt avsnitt om Dideroteffekten: När Mymlan får en diamant känner hon press att byta ut sina kläder och sitt hus till något som är fint nog att matcha den fina diamanten. Även att hitta en förvaringsplats åt diamanten och skaffa hemhjälp, trots att hon trivs med att städa.
För barn som ser detta i dag kan det vara första gången dom ens hör talas om någon som frivilligt avstår från mer pengar. Reklamen som dom matas med hela dagarna har ju medfört att dom flesta ungas mål med livet numera är att tjäna mycket pengar och göra karriär, istället för att må bra, vara fri och hjälpa mindre lyckligt lottade.
Bara några månader innan den första Muminboken kom den första boken om Pippi Långstrump. Men trots att 80 år nu passerat sedan Pippi först dök upp, så är Pippi delvis fortfarande före sin tid. I vissa avseenden har hon faktiskt blivit ännu mer normbrytande med åren. Som när hon helt förnöjsamt beundrar sitt eget utseende i en spegel och gläds åt sina många fräknar. Onekligen en kontrast till att det nu blir allt vanligare att flickor ända ner i lågstadiet känner press att sminka sig till en vanlig skoldag.
Innan reklam-tv tog sig in i dom svenska hemmen åren kring 1990, så var reklamfilmer något dom flesta bara såg på bio, annars möjligen utomlands och ironiskt nog på statliga Clock på 80-talet. Visst fanns ändå pappersreklam och barnserier med drömmar som att bli lika rik som Joakim von Anka. Men andelen av utrymmet var mycket större då för vänliga värderingar som från Bamse, Tove Janssons mumintroll och Astrid Lindgrens många minnesvärda berättelser och gröna åsikter.
“När världen skakas av pandemier, en hotande miljökris och populistiska politiker som underblåser splittring och hat, är dessa budskap om frihet, vänlighet och tolerans mer nödvändiga än någonsin”, skriver Richard W Orange i sin analys av de nordiska barnboksgiganterna Tove Jansson och Astrid Lindgren.
”Det är några främlingar på väg hit. De ser konstiga ut, säger Mymlan. Bra, då ska jag bygga en säng åt dem. Hoppas de stannar länge, säger Muminpappan.”
Medmänskligheten är nu under attack, men steget är trots allt väldigt stort från att stoppa transpersoner från att läsa barnböcker för barn, till att Astrid Lindgrens böcker generellt skulle motverkas. Astrids politiska segrar, som att göra det olagligt att aga barn, lär man inte heller våga försöka ta tillbaka i första taget, även om man nu försöker ta tillbaka ”Astrids lag” om att kor ska ha rätt att vara ute och beta på sommaren.
Så när vuxna människor och ledande politiker likt skolgårdsmobbare försvarar hot och hat med att ”det är ju bara humor”, så kan vi försvara medmänsklighet och förnöjsamhet med att ”det är ju bara barnböcker”.
I kombination med permanent och gratis blockering av reklamen genom en annonsblockerare/adblock som Brave webbläsare på alla enheter barn (och vuxna) surfar på, kan en ny värld börja öppna sig för dagens barn. Nästan som när berättelser förmedlas i en reklamfri bok från ett avgiftsfritt bibliotek.
