Lugnet har lagt sig. Folk har semester. Hon också. Deras föreställning är välmottagen och färdigspelad för denna gång. Till hösten väntar lönearbete och nya scenkonstprojekt men just nu, just här, väntar och förväntas ingenting.
I handen har hon en gammal yoghurtburk som hon långsamt fyller med hallon och blåbär, ett i taget. Hon inbillar sig att det känns på smaken att hon varsamt valt och plockat vart och ett av dessa bär, kravlöst och utan press. Ett efter ett. Det får ta den tid det tar. Närskogen är hennes sommarskafferi. Det blir kantarellmacka till lunch, blåbärsmuffins till fikat och smulpaj med bär till kvällens fotbollsmatch.
Det går bra för Sveriges lag i EM. Hon är egentligen inte så intresserad av idrott, men fastnar framför fotbollsmästerskapen ibland, och då helst damernas där det är roligare fotboll och mindre bråk. Kanske är det relativa intresset en rest från hennes uppväxt i Åtvidaberg under de år på 1970-talet som fotbollslaget därifrån lyckades långt över förväntan, vilket satte sin prägel på det mesta i den lilla bruksorten. Det gick länge bra för Sveriges lag i EM tills de snöpligen åkte ut mot England som hon nu helt illojalt börjat heja på i stället.
Hon lämnar hallonsnåren i kraftledningsgatan och fortsätter mot utegymmet som kommunen låtit bygga i skogskanten. Två unga tjejer tränar där, ivrigt påhejade av en kvinna som nog är deras mamma. Bra! ropar hon så det hörs lång väg när någon av flickorna lyckas med ett eller annat. Presterar, eller ”levererar” som det också kallas. Mamman, som själv inte deltar i träningen, är uppvuxen under det nyliberala paradigmet där all konkurrens är av godo och unnar självklart sina barn en god fysik och förmåga att stå sig i konkurrensen. Bra! Bra där!
På väg hem från skogen finns en gångtunnel som varit avspärrad några dagar på grund av en vattenläcka. Husen i förorten byggdes med statligt stöd på 1970-talet. Ledningarna under marken är lika gamla och dåligt underhållna. Nu brast ett rör och folkhemmet sprang läck. Arbetare kom, grävde hål i cykelbanan och lagade läckan. Lappade ihop det gemensamma. Bolaget som betalar dem med skattepengar vann den senaste upphandlingen. Bra! Bra där!
Hon vet att tävlingsmoment kan sporra personer och organisationer att utvecklas – som individer och som lag. Samtidigt vet hon att alla tävlingar också har förlorare och hon vill inte att samhället ska ha det. Hon vill att alla ska få plats, även de som inte har förutsättningar att ”stå sig i konkurrensen”. De som från början får höra att de inte kan, inte borde, inte duger. Dem som hon träffar i sitt arbete på folkhögskolan.
Hon tar hissen upp till lägenheten och tänker att det gemensamma bästa borde vara allas intresse. Hon vill inte att demokratin ska reduceras till en tävling om medborgarnas röster och hon vämjs åt hur rapporteringen från krig och konflikter alltmer liknar idrottsreferat. Som om krig handlade om att vinna en match – inte om lidande och död. Att krig fortfarande startar är väl sig ett nederlag, tänker hon, även om några tjänar stora pengar på dem.
Vid diskbänken i köket lyfter hon burken mot ansiktet och drar in bärens doft. Hon vet inte vad de väger och har ingen aning om hur mycket de hittills har fryst in. Ingen annan bryr sig heller. Det är ingen tävling. Livet är ingen tävling. Särskilt inte sommartid. Just nu, just här, väntas och förväntas ingenting. Inte av henne.
Bären kommer räcka till en smulpaj som de kan äta framför tv:n när första semifinalen börjar. Gott så. Bra där! Heja England!
Sommarpratare som pratar om annat än sig själva.
Sommarpratare som bara pratar om sig själva.
