På 1980-talet satte fredsrörelsen press på politikerna, och supermakternas presidenter enades om att begränsa kärnvapnen. I dag är det mer komplicerat – men det är nödvändigt att mobilisera för fred igen, skriver Annika Lillemets.
”Det går inte att hoppas på seger i ett kärnvapenkrig, motståndarna skulle förenas endast i lidanden och förstörelse. De kan bara överleva tillsammans. De måste uppnå säkerhet inte mot motståndaren utan tillsammans med honom. Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse.”
Så skrev Olof Palme i förordet till rapporten Common security, a blueprint for survival från 1982, resultatet av en oberoende internationell kommission för nedrustnings- och säkerhetsfrågor under hans ledning. Kommissionens nytänkande kring säkerhet som en gemensam angelägenhet fick genomslag och bidrog till nedrustning och minskade spänningar mellan de dåvarande stormakterna. Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning uppstod ett historiskt tillfälle att bygga en hållbar säkerhetsordning för Europa och världen. Hoppet fanns om en varaktig positiv fred, inte bara frånvaro av öppet krig, en världsordning präglad av samarbete och tillit mellan världens länder och människor istället för rädsla och fiendskap. Men chansen slarvades bort. Den brittiske professorn och Rysslandsexperten Richard Sakwa beskriver detta, särskilt USA och västs agerande, i sin bok The lost peace, How the west failed to prevent a second cold war.
Gemensam säkerhet
Det kalla kriget kom att gå över i en ”kall fred” och sedermera ett nytt kallt krig och öppet krig i Ukraina. De fördrag och institutioner som byggdes upp för att hålla kärnvapenhotet i schack och bygga fredliga och respektfulla relationer mellan stater har sagts upp, urvattnats eller marginaliserats. Militarisering, konfrontation och demonisering av motståndare har ersatt samarbete och dialog. I sin nyutkomna bok The culture of the second cold war diskuterar Sakwa denna utveckling. Återigen befinner sig världen i ett mycket farligt läge.
Palmekommissionens huvudbudskap är glasklart och lika relevant i dag. Gemensam säkerhet måste ersätta avskräckning som säkerhetspolitisk doktrin. I detta inbegrips att alla stater har legitim rätt till säkerhet och alla människor har rätt att leva i trygghet, oberoende av var de bor och vad de har för ideologiska eller politiska övertygelser. Militär styrka är inte ett legitimt instrument för att lösa tvister mellan stater, med undantag för våld i självförsvar enligt FN:s stadgar. Diplomati och dialog ska vara normen för internationella relationer. Allmän och fullständig nedrustning krävs för att minska krigsrisken och frigöra resurser till socialt nyttiga och nödvändiga ändamål. Ekonomisk rättvisa mellan länder och människor förebygger konflikter, liksom återhållsamhet i ”den nationella politikens uttryck”.
Rapporten innehåller även ett handlingsprogram med konkreta förslag på kort och lång sikt. Däribland märks bland annat avtal om ickespridning, avveckling och utplacering av kärnvapen, förbud mot militarisering av rymden, kampanjer för att öka ”gemene mans insikter om riskerna med militär rivalitet, bl.a. om farorna för den ekonomiska säkerheten”, nationella planer för att frigöra resurser från försvarsbudgeten till utvecklingsbistånd, omstyrning av en stor del av de militära och vetenskapliga ansträngningarna till civila syften, olika åtgärder för att stärka FN samt upprättande av regionala ”fredszoner” och kärnvapenfria zoner.
Allt hänger samman
Situationen är på många sätt annorlunda och mer komplicerad nu än på 1980-talet. Majoriteten av världens länder vill inte tvingas underordna sig USA och det politiska västs system och intressen. Och respekten för internationell rätt undermineras av dubbelmoralen i att USA och dess allierade i praktiken ostört kan begå folkrättsbrott medan andra länder som gör det fördöms och fryses ut med sanktioner. Alternativa samarbetsformer och institutioner växer fram, såsom Brics som utgör en motpol till västländernas ekonomiska dominans. Klimatkrisen, den hårdnande kampen om sinande naturresurser, de groteska ekonomiska orättvisorna, missbruk av ny teknik som AI och risken för nya pandemier är liksom kärnvapnen existentiella hot mot hela mänskligheten. Allt hänger samman och måste hanteras gemensamt.
Om toppolitiker från Sovjetunionen och USA kunde samarbeta i Palmekommissionen, och Reagan och Gorbatjov kunde sätta sig över sina ideologiska skillnader och med respekt för varandras legitima säkerhetsintressen enas om att begränsa sina länders kärnvapenarsenaler, varför skulle inte dagens politiska ledare kunna hjälpas åt att finna lösningar på vår tids gemensamma ödesfrågor? Om samtal fördes över blockgränserna trots USA:s folkrättsbrott i Vietnam och Sovjetunionens i Tjeckoslovakien, varför skulle inte ryska och amerikanska ledare tala med varandra nu, trots USA:s angrepp på Irak och Rysslands på Ukraina? Givetvis gäller detta även andra länder.
Bjuda in till samtal
Krigshetsen måste brytas. Inget hindrar Sverige från att göra en konkret insats för världsfreden genom att damma av vår sorgligt försummade tradition av diplomati och internationellt fredsarbete och återuppta arbetet för gemensam säkerhet. Rapporten från 1982 är i allt väsentligt fortfarande relevant och 2022 tog Olof Palme International center fram en uppdaterad version. Vi skulle kunna bjuda in till samtal i en ny internationell kommission för nedrustnings- och säkerhetsfrågor med dessa som grund. Även Gorbatjovs vision om ”vårt gemensamma europeiska hem” kompletterad med ”vårt globala gemensamma hem” kan vara en utgångspunkt för en inkluderande säkerhetspolitisk ordning. Den svenska regeringen borde i samband med detta också snarast ansluta Sverige till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, även om det orsakar gnissel i relationerna med USA. Det skulle vara klokt i sak och stärka vår skamfilade trovärdighet i fredsarbetet.
Ingen kan vinna
Osannolikt? Ja. Omöjligt? Nej. Men mycket svårt. Det kräver mod och mognad att styra om när den inslagna vägen visar sig leda fel. Rädsla är en stark kraft som utnyttjas av dem som kan – eller tror sig kunna – tjäna på militarisering och upprustning. Fler röster än krigsindustrin och militärens måste höras. På 1980-talet satte starka fredsrörelser betydande press på politikerna. Det är hög tid att mobilisera för fred igen, inte krig, och påminna om att ingen, absolut ingen, kan vinna ett kärnvapenkrig.
