I Rojava (Västra Kurdistan i Syrien) har kvinnor skapat en revolution som förändrat synen på fred och säkerhet. De har organiserat sig, försvarat sig och byggt en modell där jämställdhet är ett fundament.
Meanwhile i Sverige: män som föraktar svaghet mässar om hårdare tag, som om samhällets problem är något man kan banka bort med en batong.
Moderaternas riksdagsledamot Fredrik Kärrholm är sinnebilden av den hypermaskulina högern som tror att samhället blir tryggare av att de sprider mer rädsla. Vi snackar om män som står med armarna i kors på sina pressbilder, med en vass jävla blick och haka i tuffa polisuniformer, ibland utanför riksdagen men aldrig i orten. Ni vet den där Tough on crime in the streets, scared of commitment in the sheets-typen. Han som gjort karriär på tidens mest uttjatade lösning: mer straff, mer övervakning, mer repression, ut med främlingarna och in med ”hederliga svenska manlighetsnormer”. Med kriminologtiteln som PR-accessoar och en förkärlek för att leka bad cop har Kärrholm byggt sin karriär på att lova snabba lösningar som låter bra i rubriker men sällan fungerar i verkligheten.
Hans senaste utspel på högerextrema X säger allt. När den tyska ordföranden för säkerhetskonferensen i München brast ut i gråt såg Kärrholm inte en människa utan en vekling, ovärdig ett ledarskap. ”Det fria Europa behöver nu i alla delar ett politiskt ledarskap som kan uppträda med självbehärskning och fasthet”, skrev han. Vad han egentligen menar är: Ingen gillar en fitta. Män håller käften, hugger ved och skjuter djur, men fan heller att vi gråter.
Den typen av skolgårdspolitik är raka motsatsen till vad vi ser i Rojava. Där bygger kvinnorna samhällen utifrån solidaritet, empati och rättvisa. De organiserar ekonomier, bygger rättssystem och försvarar sina hem utan att gömma sig bakom en fantasibild av en stark man som löser allt med våld. Rojavas kvinnor visar att trygghet skapas genom gemenskap, inte genom järnnävessignalering på Instagram.
Det är ironiskt att Kärrholmshögern, de som inte bara är osäkra på sin heterosexualitet utan även osäkra på om de kan balansera sig när de fiskar i brunt vatten, ständigt klagar på identitetspolitik, men har gjort vit maskulinitet till sin största identitetspolitik. Kärrholm och hans likar projicerar sin osäkerhet på samhället och kallar det styrka. De hånar män som gråter och ser sårbarhet som ett hot. De är de där osäkra högstadiegrabbarna som är growers, not showers och som på Gothia Cup i smyg onanerar upp sin penis till halvstånd innan de går in i duschen för att den ska se större ut.
Men världen behöver inte fler män med sås på slipsen, batonger och small dick energy. Den behöver män som förstår det som Rojavas kvinnor förstår. Kärrholm kommer aldrig att göra det. Och när hans idéer en dag kraschar mot verkligheten, kommer han att stå där med alla tidningsutklipp på sig själv och valplanscher huller om buller, omgiven av de repressiva system han själv har skapat och inse att det aldrig var styrka han förespråkade, bara rädsla klädd i en alldeles för stor uniform.
Can I get a Mashallah?
Att förtroendet för flera medier ökar. Vi behöver mer journalistik och färre Riks-vloggar som lajvar SVT.
När yttrandefriheten gynnar majoritetsbefolkningen är den helig. Koranbrännare? En demokratisk rättighet. Högerextrema? Måste få höras.
