Israels markinvasion av Gaza stad sker efter nästan två år av masslakt och statsterror där över 60 000 palestinier redan har dödats, där merparten av befolkningen drivits på flykt, journalister skjuts till döds och palestinier svälter inför världens ögon. FN:s högsta organ beskriver utvecklingen som ett pågående folkmord, människorättsorganisationer talar om systematiska brott mot mänskligheten och humanitära aktörer varnar för att hela Gaza riskerar att utplånas.
Inför en sådan verklighet väcks frågorna som alltid följer när ett folkmord tillåts fortgå: Hur kunde det bli så här och hur kunde det gå så långt? De rör såväl Israels brutalitet som världssamfundets oförmåga och ovilja att agera.
För visst är det så: Det hade inte behövt gå så långt som till dagens markinvasion. De tiotusentals palestinier som redan dödats hade kunnat leva, och de hundratusentals som nu drivs på flykt hade kunnat slippa ännu en katastrof. Folkmordet hade kunnat undvikas om flera av världens politiska ledare (exempelvis i Sverige) valt att agera (och i tid). I stället har de abdikerat från sitt ansvar och behandlat Israels politik nästintill som ett naturfenomen som inte går att påverka, som om ockupationen och fördrivningen är något som sker bortom politiska beslut. Denna hållning, där våldet framställs som oundvikligt och motståndet som orimligt, har varit en av de viktigaste förutsättningarna för att folkmordet nu kunnat fortsätta och trappas upp.
Självklart bär vissa stater ett större ansvar än andra. USA, Storbritannien och Tyskland har inte bara erbjudit politiskt stöd utan också fortsatt leverera vapen till Israel. Men just eftersom Sverige står dessa länder nära och delar allianser med dem finns där också ett särskilt ansvar. Det går inte att hänvisa till landets litenhet som ett argument för passivitet. Historien visar att mindre stater kan påverka långt mer än deras storlek antyder. Under Vietnamkriget pressade de nordiska länderna USA genom diplomatiskt arbete och offentlig kritik, Sveriges stöd till befrielserörelser bidrog till att isolera apartheidregimen i Sydafrika och norska initiativ har lett till viktiga framsteg i nedrustningsfrågor. Små stater har också varit drivande bakom FN:s konvention mot kärnvapen.
Det går inte att påstå att ett land som Sverige saknar betydelse. När regeringen väljer att dra tillbaka stödet till UNRWA, upprätthålla affärer, akademiska samarbeten och diplomatiska relationer med Israel trots alla dokumenterade krigsbrott skickar det ett tydligt budskap: Fortsätt, ni kommer inte att hållas ansvariga.
Undfallenheten har funnits i många former. EU:s associationsavtal med Israel har upprätthållits trots att avtalet bygger på en klausul om respekt för mänskliga rättigheter. Internationella domstolen i Haag slog redan 2004 fast att muren på Västbanken är olaglig, men ingen följde upp utslaget med sanktioner eller politiska konsekvenser. FN:s säkerhetsråd och generalförsamling har gång på gång antagit resolutioner som fördömt bosättningar och annekteringar, men de har blockerats eller ignorerats. Svenska regeringar av olika färg har fortsatt tillåta akademiska samarbeten och teknologiskt utbyte med israeliska universitet trots att dessa gång på gång visats vara en integrerad del av den israeliska krigsmakten. Vapenhandel har bestått och komponenter har importerats och exporterats, trots att Israel under decennier använt sig av denna teknologi för att döda och förtrycka palestinier.
Även språket i det offentliga samtalet har spelat en avgörande roll för att möjliggöra folkmordet. Under decennier har politiker och ledarsidor beskrivit situationen som en konflikt mellan två jämbördiga parter – först mellan Israel och PLO, senare mellan Israel och Hamas – i stället för att tala om ockupationen. Denna inramning döljer det koloniala förhållandet och Israels ansvar som ockupationsmakt, och den gör det lättare att avfärda palestinskt motstånd som illegitimt samtidigt som Israels våld kan framställas som självförsvar. Genom denna ständiga upprepning har verkligheten förskjutits, så att det som i grunden är en kamp för överlevnad presenteras som ett säkerhetshot mot en av världens mäktigaste stater.
Alla dessa steg av passivitet och medlöperi har banat vägen för dagens situation. Israel har nu inlett en fullskalig markinvasion i Gaza, vilket den svenska statsministern kommenterade i de mest ängsliga ordalag: ”Vi stöttar Israels kamp mot Hamas, men vi stöttar inte Israels beteende i Gaza.” Ett uttalande utan innebörd, eftersom regeringen samtidigt avstår från att vidta de åtgärder som finns till förfogande för att förhindra att tvångsförflyttningar, folkmord och markinvasionen faktiskt genomförs.
När vice statsminister Ebba Busch för några veckor sedan menade att Israel gör världen en tjänst satte hon ord på den grundsyn som präglar hela regeringens hållning: att Israels masslakt av palestinier inte bara är legitim utan på något sätt nödvändig för världens säkerhet. Att sådana uttalanden kan passera utan att regerings- och partiledarkollegerna Kristersson eller Mohamsson markerar – ja, utan att någon överhuvudtaget bryter leden i den styrande koalitionen – visar hur djupt förankrad denna undfallenhet har blivit.
Så länge regeringen nöjer sig med ord men vägrar handling är man, i det svenska folkets namn, en del av den apparat som gång på gång skapar politiskt utrymme för Israel att fortsätta förinta det palestinska folket. Det är en skam utan motstycke, och den dag ansvar ska utkrävas kommer inga undanflykter att väga upp det faktum att Sverige lät ett folkmord fortgå inför öppen ridå.
Kampen för ett fritt Palestina.
Sveriges fega regering.
