I augusti har jag åkt tåg och buss från Växjö till Lissabon. Som vanligt när jag reser långa avstånd måste jag ta med en roman. Förutom att jag självfallet gillar skönlitteratur gör läsning att tiden går litet fortare. Ofta faller valet på en klassiker jag inte tidigare läst, och i år blev det första tegelstenen i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt (1913–27). Tillsammans med Robert Musils Mannen utan egenskaper (1930–33), James Joyces Ulysseus (1922) och Virginia Woolfs Mrs. Dalloway (1925) räknas den till ett av modernismens portalverk.
Efter att ha läst färdigt den uppstod flera blandade känslor och tankar. Inledningsvis måste jag säga att jag begriper varför denna roman varit så berättartekniskt inflytelserik. Med det sagt måste jag också säga att detta kan mycket väl vara den mest borgerliga prosa jag någonsin har läst – och då syftar jag inte bara på de detaljrika skildringarna av klassmiljön i den fiktiva byn Combray och sociokulturella vanor som Proust gestaltar med en sådan poetisk elegans.
Framför allt tänker jag på borgerlighetens relation till tidsbegreppet i största allmänhet. Medan flera av oss måste knega, laga mat, städa, tvätta och andra uppgifter som hör vardagen till, tycks romanens huvudperson Charles Swanns stora bekymmer i livet bottna i flyktiga känslor som uppstår när minnesbilder aktiveras med hjälp av sinnen. Medan tjänstefolket sköter hushållet förlorar Swann sig i sin egen bubbla. Han försöker att beskåda det vackra i tillvaron och man kan nästan ana filosofen Immanuel Kants teori om den estetiska blicken.
För många av oss som måste jobba blir tid något absolut och mekaniskt, eftersom vi har scheman att följa. För Proust blir tidsbegreppet snarare ett psykologiskt fenomen. En kroppslig upplevelse. Som Sara Danius skrev i sin ypperliga bok Marcel Prousts motor (2000) intresserar han sig för att skildra förnimmelser snarare än att redogöra ett kronologiskt berättande, varför gestaltningen präglas av ett slags temporalitet (samtidighet) där flera tidsnivåer sammanflätas.
För Prousts del manifesteras relationen till tid också i hur han förhåller sig till romanformen. I sin berömda essä Att läsa (1905) beskriver Proust läsningens kraft som katalysator för självkännedom. Mötet mellan författarens röst och läsarens egen inre värld uppstår i samband med läsningen, vilket skapar en dynamik och möjlighet till att upptäcka något nytt inombords. Proust skriver: ”Vi kan inte utveckla en kraft i vår känslighet och vår intelligens annat än inom oss själva, längst inne i djupet av vårt själsliga liv. Men det är i denna kontakt med andra sinnen, vilket läsning ju är, som våra sinnens ’rätt att vara’ fostras”.
Att Proust älskade att läsa kanske klargör varför kapitlen är så pass långa att man nästan inte får andrum! Han hade dessutom mycket goda förutsättningar för läsning, vilket påminner mig om insikten att tidsbegreppet är sammankopplat till frihetsbegreppet. Hos 1900-talets arbetarrörelse var denna förståelse central i kampen för arbetsrätten. Arbetstidsförkortning innebar att frigöra mer tid åt den arbetande människan och därmed större handlingsutrymme att forma sitt eget liv.
Proust påminner mig alltså om hur tid är en klassfråga.
Fick erfara avgiftsfri kollektivtrafik i Luxemburg. Fantastisk upplevelse!
Vice statsminister Ebba Buschs uttalande om att ”Israel gör världen en tjänst”.
