Skärpta regler för villkorlig frigivning – ”Dyrt och osäkert”

I regeringens omläggning av kriminalpolitiken ingår bland annat förslag om skärpta regler för villkorlig frigivning. Propositionen som i dag överlämnades till riksdagen föreslår i stora drag att andelen av strafftiden som måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan bli aktuell höjs från två tredjedelar till tre fjärdedelar, och att tröskeln för att skjuta upp den villkorliga frigivningen om den dömde missköter sig under anstaltsvistelsen sänks. Dessutom ska prövotiden efter villkorlig frigivning vara minst två år, i stället för som i dag ett år. Vid återfall i brott under prövotiden går den dömde miste om hela den medgivna friheten.

När remisstiden gick ut i somras hade flera instanser kommit in med kritiska yttranden. Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet gjorde den samlade bedömningen att förslagen bör avvisas.

”Anledningarna är bland annat att bakgrundsbeskrivningen av behovet av regelskärpningen inte är trovärdig och att prognosinstrumenten för att avgöra risk för återfall i allvarlig brottslighet är mycket osäkra”, skriver institutionen och tillägger att förslaget har ”tydliga begränsningar gällande ett ökat samhällsskydd samt att kostnaderna för den ökade inspärrningen är avsevärda.”

Vill flytta fokus

Också Kriminalvården ifrågasätter förslagen och menar att dessa inte är ”tillräckligt analyserade och konsekvenserna blir därigenom svåra att förutse”. De efterfrågar ytterligare analys av hur förslagen om att höja prövotiden för villkorlig frigivning till två år ”kan komma att påverka belastningen för anstalter och häkten”. Också svårigheterna i riskbedömning för återfall tas upp i Kriminalvårdens svar.

Förslagen, som framtagits i en överenskommelse mellan regeringen och Sverigedemokraterna, motiveras med en strävan att flyttas fokus ”från gärningsman till brottsoffer och samhällets behov av skydd”.

– Nu ser vi till att personer som dömts till långa fängelsestraff för grova brott måste avtjäna minst tre fjärdedelar av straffet, och inte släpps fria i förtid om det finns hög risk för återfall i allvarlig brottslighet. Det här handlar om att stärka rättvisan för brottsoffer, och att öka skyddet för samhället i stort, säger justitieminister Gunnar Strömmer (M) i ett pressmeddelande i dag.

Negativt för förebyggande arbete

Brottsofferjouren intar dock en skeptisk hållning och skriver i sitt remissyttrande att förslaget med stegvis höjning av strafftiden till tre fjärdedelar är rörigt, mer komplicerat och svåröverskådligt till sin utformning, och fortsätter:

”Det riskerar också att påverka det brottsförebyggande arbetet på ett negativt sätt och föranleder därtill inte obetydliga kostnader. I sammanhanget vill BOJ [Brottsofferjouren, reds anm.] också understryka att en längre avtjänandetid i fängelse inte alltid ens från ett brottsoffer- och samhällsskyddsperspektiv måste anses självklart.”

Brottsoffermyndigheten är mer positiva och ”instämmer i huvudsak i förslagen som presenteras och välkomnar de förändringar som innebär ett stärkt samhällsskydd och ökad trygghet för brottsoffer. Detta gäller särskilt möjligheten att skjuta upp villkorlig frigivning när det finns risk för återfall i allvarlig brottslighet som hotar annans liv, hälsa, frihet eller frid”.

Intellektuell kullerbytta

När kriminologen Jerzy Sarnecki intervjuades i Dagens ETC i våras om regeringens omläggning av kriminalpolitiken ifrågasatte han bevekelsgrunderna.

– Det jag reagerar mest mot är det här pratet om att vi skulle genomgå något slags paradigmskifte där vi går från en centrering kring gärningsmän till att lägga vikten på brottsoffren. Nonsens och en fullständig intellektuell kullerbytta! Att man fokuserar på gärningsmannen handlar ju om att brottsligheten ska förebyggas, brottet ska utredas och brottslingen straffas, för att offret ska kunna få någon slags upprättelse. Ska vi sluta med det?

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2026.