Djuren som vi skaffar för nöje och sällskap går ofta sorgliga öden till mötes. Tove Arvidsson minns marsvinet Kurre med de glada ögonen, som blev ett ensamt dåligt samvete i sin bur. Det är dags att sluta se djuren som något som är till för oss, skriver hon.
DEBATT. Ett förslag kring nya regler för hållande av sällskapsdjur kom i våras, men fick dras tillbaka på grund av massiva protester från bland annat Svenska marsvinsföreningen och Kolmården. Det är underligt hur cementerad uppfattningen är om djur som objekt till för människan. Det är dags att gå vidare och byta perspektiv från en förlegad och osund djursyn.
Jag fick ett marsvin när jag var tolv. Han fick heta Kurre. Döpt efter det kurrande ljud han gav ifrån sig i tid och otid. Marsvinet jag haft innan hade hetat Snurre. Han dog nio månader efter att jag fått honom i en besynnerlig åkomma. Kurre hade den vackraste rostbruna, silkeslena päls med virvlar i. Hans bruna ögon var de gladaste ögon du kan tänka dig. Han bodde i en liten marsvinsbur i vårat kök, och där levde han sitt liv.
Ibland, särskilt efter den första entusiasmen, blev städningen av buren något tungt och tråkigt som jag ibland drog ut på lite för länge. Då lade sig en sur urinlukt med ton av ruttet gräs ifrån buren när man gick förbi. Jag tog tag i problemet och rev bort de urinindränkta tidningarna som låg underst i buren med spån, hö samt avföring, allt i ett enda gigantiskt sjok, och hävde avfallet i en soppåse som kastades. Sedan fick det lilla djuret komma tillbaka till en återigen fin, ren liten bostad.
Varje dag när jag kom hem ifrån skolan hörde jag det lilla djurets glädjerop direkt när jag öppnade dörren. Han hade, ensam, väntat i buren hela dagen och var överlycklig över att jag kom. Han stod upp på bakbenen och ropade med de för marsvin karaktäristiska höga, kluckande ljuden som bara skrek: ”Kom och ta i mig, gosa med mig, umgås med mig, se mig”. Men efter de första månaderna hade intresset från min sida avtagit. Det var mest jobbigt att känna hur starkt han pockade på uppmärksamhet och kärlek och att jag var så ointresserad av att ge honom det.
Det lilla djuret med de gladaste ögonen i världen levde sitt liv i buren och det blev sommar och vi skulle resa iväg. Kurre lämnades in till ett marsvinshotell där en engagerad marsvinsskötare skulle ta hand om honom och en mängd andra i liknande situation. När vi kom tillbaka efter några veckor och hämtade honom sa mannen att det var det mest sociala och glada marsvin han någonsin träffat. Innerst inne kände jag en dov känsla av sorg.
Det var något speciellt med honom. Den längtan efter närhet och kärlek som strålade ut ifrån honom var så påtaglig. Alltid med de varma, kärleksfulla och pigga ögonen. Oförtröttligt stod han vid buren på bakbenen varje dag när jag kom hem från skolan och ropade med det höga kluckande ljudet. Trots att det var så sällan han fick respons från någon av människorna där han bodde.
Efter ungefär ett och ett halvt år hände något med Kurre. På samma sätt som med Snurre så låg han bara i buren en dag när jag kom hem ifrån skolan. Han var förlamad och blödde ur nosen, hade diarré och andningen kom sällan och på ett sätt som gjorde att hela kroppen ryckte till. Jag fick obehagliga flashbacks från erfarenheten med Snurre och kunde samtidigt inte fatta att det verkade hända även med Kurre. Jag hade inte gjort någonting speciellt för att det skulle hända.
De efterföljande timmarna blev en utdragen, plågsam väntan på slutet. Jag kände hela tiden djupt inom mig något dubbelt. En blandning av att allt detta hade varit djupt orätt ända från början och samtidigt att det var som en befrielse att det snart var över. Det gjorde så ont i mig att se den sociala varelsen som alltid haft så mycket livsglädje nu ligga så sjuk och lida så mycket. Jag klarade inte av att ha honom i min famn och klappa honom i hans plågor, så min sjuåriga lillebror fick göra det åt mig. Jag kommer fortfarande ihåg min brors små barnahänder som höll det lilla marsvinet i sitt knä och smekte honom ömt. Till slut var det över. Vi begravde honom bredvid vår odlingslott och lade fina stenar och blommor runtomkring. Känslan av sorg var fortfarande kvar, men samtidigt en känsla av att jag äntligen var fri från det dåliga samvetet.
Under åren har Kurre då och då dykt upp i mina tankar. Jag har till och med drömt om honom. Jag ser honom på bakbenen i buren med sin längtan och sina rop, obesvarade. Jag kan fortfarande tänka på honom ibland och gripas av en känsla av förtvivlan. Jag vet nu att marsvin är sociala flockdjur som lever bland Sydamerikas berg. Alla deras olika ljud, kluckande, kurrande och visslande betyder olika saker. De kan inte tala så att vi förstår dem då de inte använder ord och därför är det lätt att ignorera dem. Men om Kurre hade kunnat tala med oss då skulle han ha sagt: ”Marsvin och andra burdjur ska inte sitta i små burar ensamma.” Att inte respektera det är en djup kränkning av liv och ovärdigt och skamligt för människan.
Oavsett om det handlar om burdjur eller djurparksdjur så är det viktigt att vi går framåt i utvecklingen och inser att tiden då vi såg på djur som enbart en resurs som är till för oss människor borde vara över för länge sedan. Att överhuvudtaget ha husdjur i bur och på djurpark är i grunden ett förtryck och en kränkning av andra arter än oss själva. Låt oss komma vidare, vi kan bättre än så.
