Forskningen om transnationellt adopterade visar entydigt på allvarliga brister i hur adoptioner har genomförts och hur adopterade har behandlats, skriver Natte Hillerberg. Men ingenting konkret har gjorts – nu är det dags att sluta utreda och börja agera.
DEBATT. Sverige har under decennier samlat in mängder av information – inom ramen för såväl forskning som utredningar – om transnationellt adopterade. Trots att forskningen är entydig och visar på allvarliga brister i hur adoptioner har genomförts, hur adopterade har behandlats och hur det har påverkat adopterades hälsa, har staten aktivt underlåtit att vidta konkreta åtgärder. Som läkare verksam inom psykiatri är jag bara en i den växande kören av röster som de senaste åren har uppmanat myndigheterna att agera på den alarmerande statistiken. Detta är inte bara en historisk skuld – det är ett pågående svek. Sverige måste sluta utreda och börja agera. Nu.
Större hälsoproblem
Forskningen är entydig: adopterade drabbas i högre utsträckning av psykisk och somatisk ohälsa. En svensk studie publicerad i The Lancet visar att adopterade har en betydligt högre risk för suicid och suicidförsök samt flera former av psykisk ohälsa, jämfört med icke-adopterade. Ytterligare studier bekräftar att suicidförsök är vanligare bland adopterade. Internationell forskning pekar på samma mönster: adopterade har en högre risk för psykisk ohälsa, inklusive depression och ångest. Adopterade som grupp har också en högre sjuklighet och dödlighet i ett flertal somatiska sjukdomar.
Att denna grupp är så pass drabbad avseende hälsa är inte en slump. Även om forskningen inte har något entydigt svar på frågan om varför just adopterade är så överrepresenterade när det kommer till många former av psykisk och somatisk ohälsa, pekar de flesta studier på att det beror på en kombination av faktorer. Dessa inkluderar traumatiska separationer från ursprungsfamiljen, brist på kunskap om sin ärftlighet, rasism och diskriminering i det nya hemlandet, samt en falsk tacksamhetsskuld som tystar deras röster. Ytterligare bidragande faktorer kan vara bristande stöd från samhället.
Mörk historia
Adoptioner har ofta skett under etiskt förkastliga omständigheter, inklusive kidnappningar och bedrägerier, vilket har uppmärksammats i ett flertal reportage och dokumentärer de senaste åren. Svenska staten har varit med och möjliggjort dessa brott, och därefter försökt dölja sanningen.
Det är värt att nämna att Sveriges nuvarande statsminister, Ulf Kristersson, tidigare var ordförande för Adoptionscentrum – en organisation som har varit delaktig i att möjliggöra många av dessa adoptioner. Detta väcker frågor om hans och regeringens vilja att verkligen ta ansvar för adoptionernas mörka historia.
Sveriges adoptionsverksamhet är en del av ett större globalt och kolonialt system. Barn från fattiga länder, ofta med annan hudfärg, har behandlats som en handelsvara, medan adoptionsbyråer har tjänat pengar på deras lidande. Detta är en kolonial praktik som inte har någon plats i ett modernt samhälle. Trots alla missförhållanden som framkommit fortsätter staten att förneka adopterade deras rätt till upprättelse, och låter adoptionsverksamheten pågå.
Adopterade i Sverige har inte bara utsatts för stressorer i form av separation från sitt ursprung, utan också för rasism och falsk tacksamhetsskuld i sitt nya hemland. De fråntas sin identitet, sin hemmiljö och sin kultur, och tvingas leva i ett samhälle som ofta vägrar erkänna och adressera det som samma nation har utsatt dem för – något som de dessutom förväntas vara tacksamma för. Dessutom berövas gruppen vetskapen om sin ärftlighet – de vet inte vilka sjukdomar de kan vara i riskzonen för, sjukdomar som ibland går att förebygga.
Ett svek mot adopterade
Adoptivföräldrar får 75 000 kronor i bidrag för att adoptera, medan adopterade får 0 kronor i stöd för att söka sina rötter. De måste själva bekosta allt från återresor och språkkurser till terapi och DNA-tester. Detta är ett tydligt tecken på vilka gruppers behov som staten prioriterar.
Samtidigt har man gett uppdraget att ge stöd till adopterade till en okvalificerad institution som har mött massiv kritik. Nu överväger man att ge MFOF (Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd) ett större uppdrag för postadoptionsstöd, trots att många adopterade inte har något förtroende för myndigheten. Det här är inte bara inkompetens – det är ett svek mot de människor som staten en gång tog ansvar för.
Regeringen håller förvisso på med en utredning om adoptionernas historia, men den har dröjt alltför länge. Utredningens slutdatum har skjutits upp flera gånger. För varje dag som går fortgår och upprätthålls orättvisorna. Fler adopterade drabbas av psykisk och somatisk ohälsa – några avslutar till och med sina liv. Dessutom hinner fler förstaföräldrar dö innan adopterade personer har hunnit eller fått möjlighet att spåra upp dem.
Rättvisa och mänsklig värdighet
De ovan beskrivna missförhållandenas uppkomst och upprätthållande är ett direkt resultat av svenska statens aktiva underlåtenhet att agera för adopterades rättigheter och hälsa. Socialstyrelsens utredning från 2022 visar tydligt på hur hälso- och sjukvården samt socialtjänsten misslyckas med att möta de specifika behoven hos adopterade, vilket ytterligare förvärrar situationen.
Även om utredningen skulle leda till några slutsatser, är den meningslös om den inte följs av konkreta åtgärder. Sverige måste omedelbart stoppa alla transnationella adoptioner, ge adopterade en officiell ursäkt och kompensera dem för det de har utsatts för. Det är en fråga om rättvisa och mänsklig värdighet.
Det är dags att regeringen tar sitt ansvar. Adopterade förtjänar upprättelse för det lidande som staten har varit med och åsamkat. Att ignorera deras rättigheter är inte bara fel – det är en skam för Sverige som påstådd rättsstat och välfärdsland. Varje dag som konkret handling dröjer är ytterligare ett svek. Sverige måste agera nu.
