Aldrig mer skulle vi acceptera folkmord. Nu pågår ett folkmord, och vi måste våga säga vem angriparen är – och säga ifrån på skarpen, skriver Per Hultman-Boye.
DEBATT. Vi kan faktiskt inte ha det så här.
Jag är 44 år gammal och har hela livet, som många andra i vår generation, marinerats i berättelser från andra världskriget. Från personliga berättelser av faktiska förintelseöverlevare till stora Hollywoodfilmer och de där otaliga Hitlerdokumentärerna. Då har man alltid känt en rätt högtidlig gemenskap i att det där never again, det är vi som samlad mänsklig tropp rätt överens om.
Ja, det finns undantag (av ickesanktionerat ”nordiskt motstånd” till exempel), men på det stora hela har vi nu, när det är säkert att i offentliga sammanhang peka ut the bad guy, samsyn i att vi kommer säga ifrån på skarpen om det skulle dyka upp tendenser till folkmord någonstans i världen. Never again.
Redan nu så lurar jag ju mig själv och er.
Det har redan skett på många ställen i världen sen 1945. Rwanda, Myanmar, IS mord på yazidier, Sudan, Kongo och så vidare, listan är mångdubbelt längre, men det var kanske först när vi började förnimma tendenser till etnisk rensning på vår egen bakgård i Ukraina som det blev ordentligt med drag under västvärldens galoscher. Bra, så klart, med vältajmat galoschdrag, men samtidigt finns det väl få tillfällen som så tydligt illustrerar bilden av att ju vitare offret är, desto mer akut blir responsen av Moder Jords moraliska väktare i väst.
Att sparka uppåt med sarkasm är kul, men folkmord är det inte, så vi håller tonen där den ska vara, det vill säga i en blandning av nattsvart ilska, maktlös frustration och oändlig sorg. För det är där någonstans man borde vara när man bevittnat vad Israel i detta nu håller på med.
Vadå, va? Israel?
Ja precis, det blev ingen twist, detta, för du som läser anade nog redan efter de första meningarna vart det här barkade. Och det är lite min poäng här.
Du förstår också innerst inne att det är ett folkmord som pågår just nu i Gaza, men du är nu, 2025, till skillnad från 1945, lite osäker på om det är helt säkert för dig att i offentliga sammanhang peka ut the bad guy.
Då är du i nuläget på god väg till att bli en liten lort, menar jag.
Det är så klart inte kul att bli anklagad för att vara en liten lort när man sitter och läser tidningen i godan ro, men du är i alla fall i gott sällskap. Ulf Kristersson, den i nuläget kanske största lilla lorten i Sverige, är nämligen också lite osäker på om det är helt säkert för honom att i offentliga sammanhang peka ut the bad guy.
Till Ulfs försvar (nåja) ska det nämnas att man kanske inte ramlar av stolen av aktiviteten från de andra partierna heller, men med titeln statsminister ingår även en ryggsäck med ansvar som helst ska bäras med en stark ryggrad och inte bara med oproportionerligt stora vader.
Den norska utrikesministern Espen Barth Eide sa nyligen i Agenda: ”Att kritisera en motståndare som Ryssland är riktigt och viktigt men inte politiskt krävande för ett västerländskt land. Det är när man säger ifrån när traditionella vänner, som Israel, bryter mot lagar, som man visar att principen gäller.”
Rimligt, kan man tycka, men istället är det knäpptyst från Ulf och Tidögänget, trots att de hävdar att de följer utvecklingen noga. Hur noga? undrar man då, eftersom detta trots allt har live-streamats i snart två år.
Ja, i snart två år nu har min algoritm på sociala medier varit basketvideor, kattvideor och folkmordsvideor. Jag har tappat räkningen på hur många söndertrasade barn jag sett eller barn vars hela familj bombats sönder och de ensamma sitter kvar med känslor som inte ryms i ett barns lilla huvud, eller israeliska soldater som skrattar när de bombar och prickskjuter palestinier. Och trots att vi har politiker världen över som noga följer utvecklingen, så ser vi dag ut och dag in nya videor på barn som skjuts ihjäl, svälts ihjäl eller sprängs i luften. Hur är det möjligt?
Skorpan och Jonatans hjältedåd (ja, sånt där trams om att faktiskt ingripa) har vi lämpligt nog outsourcat till Jemen. På det viset får de ta den bokstavliga smällen när USA och Israel bombar dem. Detta för att Jemen, med ett överväldigande stöd av FN:s generalförsamling, agerar enligt internationell lag och blockerar transporter i Röda havet. Med gott resultat, ska sägas.
Rebeller som utmanar ett imperium har vi sett förr. Då brukar de flesta rätt snabbt ställa sig på syskonen Skywalkers sida, men nu tvekar en del om huruvida det metaforiska imperiet med Emperor Netanyahu i spetsen verkligen har så onda avsikter. Hur kommer det sig?
Man kanske bara har annat för sig?
Brunchen? Betala räkningarna? Barnens basket? Bröllopet? Begravningen? Barrundan? Bikram Yoga-passet, HALLÅ!? Ja, vardagen kan verkligen vara helt kvävande här i Sverige … och att sitta och vara Instagram-aktivist hjälper ju inget barn i Gaza, väl?
Det är troligen korrekt, men det du dock kan göra, om inte annat så för din egen ryggrads långsiktiga hälsa, är att testa. Testa att säga, skriva, kommentera, säga emot, nämna, bemöta eller dela din röst i något sammanhang (hur stort eller litet spelar ingen roll). Jag lovar att det är lite befriande i sin, i sammanhanget, extrema futtighet. För om det någon gång ska testas om de berömda ringarna på vattnet kan ge någon effekt så är det kanske nu, trots att de sprids motströms.
Att däremot sitta i tystnad, som en liten lort, och noga följa utvecklingen av sönderbombade barn är dock att vara ungefär lika nyttig och banalt ond som en lägervakt på 1940-talet. För hur var det nu, visst intalade vi oss att vi skulle säga ifrån på skarpen om det skulle dyka upp tendenser till folkmord någonstans i världen.
Nu har du chansen. Never again?
”One day, when it’s safe, when there is no personal downside to calling a thing what it is, when it’s too late to hold anyone accountable, everyone will always have been against this.”
PS. För dig som redan laddat upp en mental replik om Hamas – du kan sova lugnt. Jag tycker att Hamas terrorattack på civila den 7 oktober självklart borde fördömas även den.
