Känslostormande opera om en förlorad skog

– Jag vill jobba med de stora frågorna, och skogsfrågan är stor, den är infekterad och den är otroligt personlig, ja nästan privat, för många människor, säger Titti Knutsson, konstnärlig ledare för Kairos samt även krönikör i Syre.  

I helgen har hon tillsammans med de medverkande varit ute på kalhygget, i närheten av Långmossen söder om Norrköping, och repat in den nya föreställningen. Platsen, berättar hon, upptäckte hon redan för flera år sedan, långt innan föreställningen var påtänkt.

– Jag var ute och promenerade med min hund när jag upptäckte det här området, och jag uppskattade väldigt mycket hur de brukade skogen. Istället för det storskaliga skogsbruket där man tar rubbet så hade de framförallt tagit ut de skadade granarna och plockhuggit.

Samtidigt förstod hon efter ett tag att delar av skogen snart skulle försvinna eftersom många av träden var svårt angripna av barkborrar. 

– När jag sedan såg att de hade huggit ner många av de här gamla träden blev jag så gripen av sorg att jag började kula spontant på vägen där jag gick. Och då hörde jag plötsligt… oj, vilken akustik det är på den här platsen. Då hade en bergvägg blivit frilagd och det hade skapats en scen och ett akustiskt rum som var otroligt häftigt. 

Melodier av Hector Berlioz

När hon och Kairos långt senare började planera för föreställningen kom hon att tänka på den här platsen igen. Förutom att akustiken var perfekt var den också passande eftersom det går en busslinje alldeles i närheten så att publiken slipper ta bilen. Vem markägaren var visste hon inte, men däremot att den förvaltades av Skogssällskapet. Hon tog kontakt med dem i början av året och de reagerade först med förvåning när Titti berättade att de ville spela opera på platsen, men efter det har de haft ett fantastiskt gott samarbete, säger hon. 

Sommarnätter – sång för en förlorad skog bygger på sångcykeln ”Les nuits d’eté” av 1800-talskompositören Hector Berlioz. Titti Knutsson har lånat hans melodier och skrivit nya texter som handlar om solastalgi – ett begrepp för att känna hemlängtan till en plats som inte längre finns. De två medelålders syskonen, som gestaltas av Linnéa Törnqvist och Georg Källström, reagerar på lite olika sätt när de får se att den skog de lekte i som barn är avverkad. 

– Hon sjunger om sin omedelbara sorg medan brorsan försöker vara rationell och säger att ”de här träden var ju ändå skadade”  och ”de kommer plantera nya träd ska du se”. Men sen griper sorgen tag även i honom så innan föreställningen är slut så är det hon som gjuter mod i honom. 

Föreställningen avslutas med en uppfordrande sång där publiken uppmanas att komma med och engagera sig i kampen för naturen.

– Och sen är det ju opera så det är jättestora utslag på alla känsloskalor. Det är det jag gillar med opera, man behöver inte behärska sig och jobba med något finstilt utan det är pang på! säger Titti Knutsson. 

Engagerade över 100 personer

Kairos betyder ”det gyllene ögonblicket” – en glänta i tiden då allt är möjligt. Scenkonstgruppen menar att vi närmar oss ett sådant ögonblick just nu och genom sina föreställningar vill de ställa frågor om människans relation till naturen, men också väcka publikens engagemang till att reparera de skador vi har åsamkat. I deras första föreställning Den stora kärleken 2023 engagerades över 100 personer från hela Östergötland. Den nya ”kalhyggesoperan” är mindre i formatet, men de stora känslorna och utforskandet av människans relation till naturen känns igen. 

– Jag tycker att det är hög tid att inte vara så rädd för att göra konst med mening eller att ha ett ärende. Sen måste det ju vara hög klass på det konstnärliga också. Men vi är så trängda, vi är så illa ute. Jag har jättesvårt att bara skapa konst som är nån sorts formexperiment eller som är självbiografiskt, utan jag vill jobba med de stora frågorna, säger Titti Knutsson. 

Förutom hjälp från Skogssällskapet har de också fått väldigt mycket hjälp från en rad olika företag berättar hon, alltifrån en golfklubb som lånat ut sin parkering till en maskinuthyrningsfirma som lånat ut sin bajamaja. 

– Många vill hjälpa till och det tror jag beror på att åtminstone halva Sveriges befolkning har förlorat ”sin” skog. Det är kanske inte så många som äger en skog, men vi äger skogarna i våra hjärtan. Och när vi kommer dit och ser att de är slaktade och förstår att vi aldrig kommer få uppleva den här skogen igen så drabbas vi av solastalgi, alltså den här omöjliga längtan tillbaka till en plats.

Titti Knutsson menar att debatten om skogen i Sverige är väldigt präglad av statistik och siffror. 

– Det är absolut viktigt, men det finns också en känslomässig aspekt av de här frågorna. Jag tror vi behöver prata mer med varandra, och jobba mer med våra känslor. Och det är ju som konsten kan hjälpa till med, och kanske i synnerhet opera där känslorna verkligen får ta plats.