Lovis Bonde förstår dem som tvekar att skaffa barn i dag. Hon menar att vi lever i ett barnfientligt samhälle, där vuxna förväntas prioritera jobbet under en tid då barnen behöver dem. När vi som samhälle borde låta föräldrar vara just föräldrar.
DEBATT. Jag fick mitt första barn för åtta år sedan. Men jag förstår dem som tvekar inför att skaffa barn i dag, av en anledning: Vi lever i ett barnfientligt samhälle. Det som värderas är sådant som genererar pengar, man ska ha jobbet som högsta prioritet, självförverkligas och inspireras av överdriven individualism som helt går emot det barn behöver: trygg anknytning, närvaro och gemenskap.
Jag tror att en del av förklaringen finns i den senaste normen att båda föräldrarna förväntas ha ett heltidsjobb. Det skapar en ohållbar situation för barnfamiljer.
När båda föräldrarna arbetar heltid, blir förskolan ofta den enda lösningen för barnomsorgen (dagmammor vill regeringen ta bort). Men dagens förskola fungerar inte ur ett trygghetsperspektiv och utifrån barnens känslomässiga behov. Vi ser barn som vistas historiskt långa dagar, ibland längre än vad vuxna arbetar, i miljöer präglade av stress och brist på lugn och ro. Det allvarligaste är dock bristen på tillräckligt många vuxna. Kontinuiteten i vuxenkontakten är bristfällig, och barnen möter för många ansikten istället för ett fåtal trygga anknytningspersoner.
Och något så basalt att det känns dumt att behöva säga, och som jag tror att politiker vet, men inte vill erkänna på grund av ekonomisk rädsla: Föräldrar vill vara med sina barn.
Ingen förälder vill skaffa barn bara för att tvingas lämna bort dem till en förskola de inte är redo för och där de inte mår bra. Tanken på att ofrivilligt orsaka sitt barn en otrygg anknytning är smärtsam och avskräckande.
Jag tror att även om båda föräldrarna jobbar och agerar pengamaskin för staten kommer det sannolikt (i alla fall långsiktigt) leda till ekonomisk förlust eftersom den generation som växer upp nu kommer ha stora trauman av att inte bli sedda eller ens få sina basala känslomässiga behov mötta. Det är inte en generation som kommer klara av att hålla ihop Sverige. Det är en generation som vi svikit, som vi sviker nu om vi inte ändrar något. Vi ser redan hur allt fler barn och unga inte klarar av skola eller jobb. Att pressa till mer separation mellan föräldrar och barn, i individualismens och jämställdhetens namn, skapar unga vuxna som inte kommer ställa sig i kö till arbetsförmedlingen, utan till psykiatrin.
Föräldrar längtar efter att spendera tid med sina barn, särskilt under de första, mest avgörande åren då anknytningen byggs och barnen behöver sina föräldrar som mest. Men systemet tvingar oss att prioritera arbete framför den tid vi så desperat vill ge våra barn. Och nej, att lyckas knåpa ihop 12–18 månaders föräldradagar är för kort tid för att en helt ny liten människa ska klara av separationen från familjen ut i en okänd miljö där ingen annan vuxen på riktigt har tid att plocka upp en.
Om vi på allvar vill öka barnafödandet måste vi fråga oss: Är det rimligt att förvänta sig att små barn ska tillbringa sina mest formbara år i en miljö som inte fullt ut kan möta deras grundläggande behov av trygghet, lugn och kontinuerlig vuxennärvaro? Och hur kan vi som samhälle stödja föräldrars önskan att vara just föräldrar, snarare än att tvinga dem in i en arbetsvardag som går emot deras innersta önskan att spendera tid med sina barn?
Det är jättebra att både pappor och mammor på många sätt har samma ”rättigheter” till utbildning och karriär. Men någonstans på vägen tappade vi rättigheten till att bestämma över vårt eget familjeliv. Och barnen tappade rätten till den trygga uppväxt de förtjänar.
