Efter femton månader av nästan konstanta bombangrepp mot Gaza har en vapenvila till slut inletts. För invånarna i Gaza är det förstås väldigt välkommet. Men samtidigt är det alldeles för tidigt att slappna av.
För det första är det en oerhört skör vapenvila. Det handlar trots allt om två parter, Israel och Hamas, vars förtroende för varandra är obefintligt. Det kan räcka med att den ena parten inte riktigt håller vad den har lovat, att Israel till exempel försvårar för den humanitära hjälpen att nå fram eller att det visar sig att färre av de israeler som hållits som gisslan av Hamas sedan krigets start fortfarande är vid liv än vad man har sagt för att kriget ska vara i full gång igen. Tanken är att under fas två av vapenvilan, som ska inledas om sex veckor, så ska samtliga av de som hållits som gisslan av Hamas släppas samtidigt som de israeliska trupperna helt ska dra sig tillbaka från Gaza. Men om det ens kommer att nå dit står fortfarande skrivet i stjärnorna.
För det andra kan man fundera över vad det är som återstår av Gaza. Enligt FN är 92 procent av alla bostäder och 95 procent av skolorna i regionen skadade eller förstörda. När man ser satellitbilderna kan man få ett grepp om den totala förstörelsen, men det är fortfarande svårt att ta in omfattningen. Samtidigt finns det studier som pekar på att dödssiffrorna kan vara så höga som 64 000 bara under krigets första nio månader.
I fas tre av vapenvilan är målet att Gaza ska återuppbyggas, men om det över huvud taget kommer att ske så är det något som kommer ta flera decennier. När bomberna slutar falla och man inte längre behöver vara på helspänn för att överleva så kommer säkert många av invånarna i Gaza också att drabbas av posttraumatisk stress. Samtidigt så är de hjälptransporter som nu ska föras in i Gaza långt ifrån tillräckliga för att täcka de enorma behov som finns. Med andra ord – även om kriget verkligen skulle upphöra så betyder det inte att lidandet för Gazaborna är slut.
Men ännu längre tid än det tar att återupprätta byggnaderna kommer det förmodligen ta att återupprätta förtroendet mellan israeler och palestinier. Majoriteten av invånarna i Gaza är barn och unga. De är ungdomar som kanske har sett sina föräldrar bli skjutna av israeliska soldater, som har fått sina hem sönderbombade, som har tvingats fly gång på gång och som har levt i konstant rädsla i femton månader. Det är upplevelser som de kommer att bära med sig hela livet och det kommer antagligen att krävas oerhört mycket för att de ska känna något som helst förtroende för några israeler.
På andra sidan finns mängder med israeler som fortfarande har minnet av Hamassoldaternas bestialiska attack den 7 oktober på näthinnan. De har också i decennier fått höra från Israels regering att alla palestinier är ett hot och att man inte kan lita på någon. Det har förstås också satt djupa spår.
Så även om det nu blir en verklig fred, och inte bara en tillfällig vapenvila, så är oerhört mycket redan förstört och vi kommer sannolikt få leva med konsekvenserna av kriget under många, många år framöver.
Det finns förvisso exempel på andra såriga konflikter i världen (Balkankriget, folkmordet i Rwanda med flera) där parterna trots allt har kunnat gå vidare och fortsätta leva sida vid sida. Men Israel/Palestina-konflikten spänner över så oerhört lång tid och är så existentiell för många både på den israeliska och den palestinska sidan att jag åtminstone har svårt att se att vi kommer nå en punkt där vi kan säga att det råder lugn och harmoni under väldigt lång tid framöver. Jag hoppas att jag har fel.
Nio ansedda energiforskare tillbakavisar myten om att vi behöver mer kärnkraft för att få ett stabilt energisystem. Synd att regeringen inte lär lyssna på dem.
Trump är tillbaka i Vita huset.
