På promenaden i närskogen ser hon en sten, intryckt i ett träd. En gammal tall. En illa läkt brandskada har blottat veden där hackspettar har skapat ett hålrum i sin jakt på föda. Någon, kanske ett barn, har sedan stoppat in en sten i hålet. Kanske bara för att, som Madickens lillasyster Lisabet, undersöka om den skulle få plats.
Hon vet att en frisk tall skulle ha kunnat omfamna stenen och vallat in den med ny bark. Men nu har hålet uppstått mitt i ärrvävnaden. I minnet efter en tidigare skada. Om ingen annan tar bort den kommer stenen ligga kvar och falla med tallen när den dör.
Hon tänker att vi inte kan ducka från vårt ansvar och lasta flyktingar som kommit hit från något av alla helveten på jorden för våra egna tillkortakommanden. De måste få vila. Att vi som är rika och friska måste omfamna dem och låta dem vara. Vara i fred.
Det skaver i henne att vi som samhälle ställer så orimliga krav på dessa våldsdrabbade personer. Det är som en sten i skon. Eller en sten intryckt i ett träd.
De vet redan allt om hur det är att leva under ett herravälde taget med våld, utan samtycke. Makt som upprätthålls med hot om mera våld. Mönstret är detsamma hela vägen från destruktiva parrelationer till hela nationer.
Herrarna. Oligarker och våldsverkare. Tyranner. Vad ska vi ta oss till med dem? Hur blev de som de blev? Går processen att reversera eller är de för alltid förlorade till sin rädsla och skräck?
Sin rädsla att bli synade, avslöjade och; för dem kanske allra värst; besegrade.
Forskning visar att maktkåta våldsverkare och tvärsäkra ledare oftare än flertalet är paranoida narcissister med psykopatiska drag. Paranoian får dem att bygga murar och omge sig med personer som ger dem rätt och matar deras narcissism genom att hylla dem. Psykopatin gör att de om och om igen lyckas lura oss så att vi låter dem ta makten över våra liv.
I en annan text läser hon att fanatiker oftare än andra har en skada i ventromeidala prefrontala cortex. Ett område i hjärnan som förknippas med social intelligens och tolerans.
Kanske går det inte att rädda dessa de allra räddaste små pojkarna bland män – för de är nästan undantagslöst män. Kanske måste vi överge dem. Låta dem förtvina i skräckslagen ensamhet. Tänka oss deras krig som något vi vägrar delta i och i stället ägna oss åt att tillsammans rädda världen.
Det finns kanske fall när det värt att sätta livet på spel för en större sak men det kan väl aldrig handla om blind lydnad mot ett system med herrar som förtrycker oss; eller mot betalning? Kanske är det att då inte lyda som det är värt att dö för …?
Hon ruskar på huvudet åt sin egen förvirring och kommer att tänka på Kjell Höglunds mångordiga men välformulerade visa ”Desertören”:
Det vi vill skörda måste vi också så
Dit vi vill komma måste vi också gå
Det vi vill ha måste vi också ge
Vi kan inte blunda om vi vill kunna se
Själv är jag trött på att kriga som du hör
men i krigens värld har man ingenting särskilt för
att man är en desertör
När hon går vidare tänker att hon i alla fall inte vill vara en som gör ont värre, hackar på dem som redan lider, sparkar på dem som ligger och trycker in vassa stenar i illa läkta skador.
Hon vill inte bana väg för det hårda. Hon vill omfamna och låta vara, försöka förstå även det obegripliga och förlåta när det går. Tankarna råder hon inte alltid över men hon vill inte utöva våld vare sig i ord eller handling. Hon vill inte delta i våldet. Hon vill våga vara en desertör. Våga vara vänlig och vägra vara rädd.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Kapprustning.
