På söndag går Tyskland till val, utlyst på grund av att den styrande koalitionen föll samman i höstas och förbundskansler Olaf Scholz förlorade den följande förtroendeomröstningen. Det är ett land skakat av ett flertal våldsdåd (nu senast i München för bara en vecka sedan), missnöje och politisk kris som ska rösta fram en ny regering. Mycket talar för att det blir den kristdemokratiske Friedrich Merz som tar över facklan efter Scholz. Näst största parti i opinionsmätningarna är högerextrema AfD, Alternative für Deutschland, som växt mycket sedan det senaste valet och därmed på allvar ställer frågan om samarbete över kontroversiella ideologiska gränser.
I den tyska politiken har det historiskt funnits ett så kallat brandväggskoncept som kortfattat innebär att de största partierna undviker att samarbeta med högerextrema, antidemokratiska krafter. Stabiliteten i den här brandväggen luckrades nyligen upp, när Merz la fram en motion om striktare migrationsregler som fick majoritet med hjälp av röster från AfD. Något mer formellt samarbete verkar dock inte vara aktuellt – i alla fall inte än.
Vi vet ju hur det blivit här hemma: ingen vill sitta i regering med Sverigedemokraterna (än), men eftersom de nu är så pass stora behöver man förhålla sig till dem på ett eller annat sätt. Här resulterade det i Tidöavtalet, vilket har gett SD en unik förhandlingsposition. I jakt på makt är det tydligen lätt att ta ett steg åt höger, sen ett till och ett till, och vips så har man gett makt inte bara till sig själv, utan också till dem man svurit aldrig skulle få det.
Med de högerextrema partiernas framfart inte bara i Tyskland och Sverige, utan på många håll i Europa, ställs frågor om demokrati på sätt som inte gjorts på länge. J D Vance, USA:s vicepresident, höll ett uppseendeväckande tal på säkerhetskonferensen i München nyligen. I talet säger han att det största hotet mot Europa inte är någon utomstående kraft – utan att Europa i allt större utsträckning inskränker yttrandefriheten. Och det han menar är inte att vi ska ha en mångfald av åsikter, en mångfald av människor – det han menar är att de röster som vill tysta andras inte får tillräckligt utrymme. Att de som förespråkar en människofientlig politik inte hörs tillräckligt. Att deras oro inte tas på allvar. Men att de skulle höras för lite är absurt – det hörs ju hela tiden.
Man kommer dock inte ifrån att Vances tal uppdagar en viktig fråga (om än inte den han själv ställt): Hur ska yttrandefriheten hantera de röster som aktivt vill tysta andras? Hur ska vi hantera hatiskt språkbruk som inskränker andras möjligheter att uttrycka sig? Sveriges svar på detta är lagstiftningen om hets mot folkgrupp och hatbrott. I Tyskland ser lagstiftningen ut på ett liknande sätt, och både Scholz och Merz har kritiserat Vances uttalanden. Men frågan kvarstår: Hur värnar vi yttrandefriheten och demokratin när högervindarna blåser allt starkare? Om AfD får större inflytande över den tyska politiken? Om allt fler högerextrema partier får allt mer makt i Europa och världen?
Det är människor som utgör kärnan i demokratin. Gör vi skillnad på människor förlorar demokratin sin utgångspunkt. Alltför mycket politik i Europa – i världen – verkar helt ha glömt det. Våld motiveras för att främja säkerhet – men för vem då? Vad för säkerhet? På vilket sätt leder mer våld och främlingsfientlighet till mindre våld och främlingsfientlighet? Ju mer vi gör skillnad på människor – såsom AfD och Sverigedemokraterna, och de som är beredda att samarbeta med dem – desto större blir klyftorna. Hur ska vi kunna vara mer medmänskliga när vi hela tiden verkar glömma bort människor?
Och då menar jag inte dem som Vance tycker blivit bortglömda. Jag menar dem med minst makt att göra sina röster hörda, de som gång på gång stämplas av dem med mycket makt som det ena eller andra hotet, utan utrymme att själva få ta del i diskussionen. Tänk om vi istället valde att angripa grundproblemet: en bristande respekt för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde – demokratins viktigaste grundpelare.
Stora protester i Tyskland mot högervridningen i politiken.
När man trodde Trump nått peak crazy skruvar han upp nivån ett steg till.
