Framtiden måste inte vara ett val mellan högteknologi och misär

”Slutet på världen som vi känner den är inte slutet på världen, punkt.” Så avslutar de brittiska författarna Dougald Hine och Paul Kingsnorth sitt Dark Mountain-manifest. För att uttrycka det på ett annat sätt: att det moderna samhället går under betyder inte att mänskligheten eller livet på jorden gör det.
 
Det är egentligen en självklar tanke, som många tycks glömma bort i dag. Istället har jag hört klimatexperter säga att allt fler människor numera hoppar direkt från att inte bry sig nämnvärt om klimatet, till att slå fast att hela mänskligheten står inför utrotning. Antingen fortsätter vi på inslagen bana och räknar med att ökad tillväxt och ny teknik kommer att rädda vår art, eller så är det kört och lika bra att ge upp.

Hållbara sätt att leva

Men tänk om det finns ett mellanting mellan dessa ytterligheter? Tänk om det finns genuint hållbara sätt att leva på jorden? Det har ju bevisligen fungerat tidigare i mänsklighetens historia, liksom i en del kulturer än i dag, men ibland verkar vi ha svårt att föreställa oss dessa alternativ. Vissa tror eller hoppas att vi går mot ett högteknologiskt rymdsamhälle med flygande bilar och kolonier på Mars, medan andra bara ser framför sig klimatkatastrof, krig och kaos. Men även om den närmaste framtiden riskerar att bli sämre både för demokratin och klimatet, så är det inte uteslutet att människans tid på jorden fortsätter även efter en kris. Det är ett scenario som är värt att ta i beaktande. Hur blir det då?
 
En som redan 1985 försökte svara på den frågan var den amerikanska science fiction-författaren Ursula K Le Guin i sin bok Always coming home, som tyvärr inte finns översatt till svenska.
 
Always coming home är inte helt lätt att ta till sig. Istället för en roman är den uppbyggd av över 150 texter i form av allt från noveller, dikter och pjäser till reflektioner, fakta och recept. En av texterna utgörs av en längre berättelse, utspridd i tre avsnitt. Den utgör dock inte ens en femtedel av verkets över 500 sidor.

Miljöförstöring – ett minne blott

Med hjälp av dessa fragment bygger Le Guin upp en rik och fascinerande bild av en möjlig kultur långt in i framtiden i norra Kalifornien. Denna kultur lever i en småskalig gemenskap nära naturen, tydligt inspirerat av olika nordamerikanska urfolkstraditioner. Arbetet med att odla mat, bygga hus och tillverka kläder, verktyg och musikinstrument görs främst för hand eller med hjälp av djur eller enkla maskiner. Att äga många saker är skamfyllt medan gåvor värderas högt. Det är ett slags ”odlar-samlar”-samhälle där bönor och ekollon är vanligare proteinkällor än kött, och där ordet för ”folk” inkluderar såväl människor som allt annat levande. Kvinnoförtryck, homofobi och miljöförstöring är ett minne blott.
 
Samhället som beskrivs bedriver handel och reser till häst, till fots, eller med hjälp av tåg som dras av oxar. Kommunikation med omvärlden sker genom apparater som är uppkopplade mot ett slags Internet. Sådana apparater finns i de större byarna, men intresset från de flesta invånare är inte så stort. Den lokala gemenskapen och vardagen är tillräcklig. Sjukvården har tillgång till en rad vaccin men inga massproducerade mediciner eller utrustning.

Utopier och dystopier

I västvärlden har det förstås förekommit skrifter om framtiden under lång tid. Men även efter att Thomas More lanserade begreppet ”utopi” i sin bok Utopia redan 1516, verkar dystopierna ha dominerat. Särskilt den litterära genren science fiction, som växte fram under 18- och 1900-talen, har ju haft fokus på avskräckande bilder av framtiden, med verk som George Orwells 1984, Karin Boyes Kallocain och Octavia E Butlers Liknelsen om sådden.
 
Utopin är inte en helt enkel genre att skriva. Jag har både hållit skrivkurser om hållbara framtider och själv fått i uppdrag att skildra en sådan, och fick då rådet att inte bara måla upp ett perfekt samhälle. Det måste finnas problem och utmaningar för att en skönlitterär framtidsskildring ska kännas realistisk. Annars blir det bara en missionspamflett av det hela.

En parentes i historien

Visst finns det negativa aspekter även av den framtid som Le Guin beskriver i Always coming come. Konflikter och krig förekommer i liten skala, men ses som något som främst unga, oerfarna män slösar sin energi på. En av de största utmaningarna som detta fiktiva samhälle brottas med är två vanliga och mycket allvarliga ärftliga nervsjukdomar, som tycks bero på giftiga, möjligen radioaktiva, utsläpp från vår egen tid.
 
Just beskrivningen av vårt nutida samhälle är bland det mest intressanta i hela boken. Vår epok ses som en parentes i historien, en avstickare ifrån allt som är rätt och riktigt, och vi beskrivs metaforiskt som att vi hade ”huvudena bak och fram”. Framtidsmänniskorna hittar inget bättre sätt att förklara de vansinnigheter som vår tids civilisation ägnar sig åt. Framför allt att vi har förstört och förgiftat stora ytor av planeten, vilket alltså fortsätter att ha konsekvenser långt in i framtiden. En berättelse handlar till och med om ett besök i vår samtid och hur vi röker, kör ihjäl varandra och äter gift.

Nytt språk

Samtidigt genomsyras boken av en förtröstan som känns nästan helt utplånad idag. När en av karaktärerna säger att ”Du kommer att hitta eller tillverka det du behöver, om du behöver det”, blir det en metafor för en hel världsbild där det mesta går att lösa, så länge förväntningarna är rimliga.
 
Ursula K Le Guin är inte ensam om att beskriva ett framtida samhälle som bygger på småskalig odling, begränsad teknik och ett lokalt fokus. I den samtida facklitteraturen är Chris Smajes bok A small farm future och David Jonstads Jordad några exempel. Men med hjälp av skönlitteraturen och ett imponerande förarbete målar Le Guin upp ett helt paket av kultur, världsbild och andlighet. Hon har till och med uppfunnit ett nytt språk, med alfabet och siffror.

Pessimism är en lyx

Det jag framför allt uppskattar med Always coming home är att Le Guin ger oss fler möjliga framtider att förhålla oss till. Vi måste inte nödvändigtvis välja mellan antingen högteknologiska och tillväxtberoende lösningar, eller att helt kapitulera inför de sociala, ekonomiska och ekologiska kriser vi står inför. Det behövs alternativ i denna tid då jag möter många, inte minst unga, som inte ens kan föreställa sig en hållbar framtid.
 
Jag tänker mycket på något som den svenska artisten Laleh sa en gång till musikjournalisten Fredrik Strage. Hon hävdade att pessimism är en lyx som endast de privilegierade har råd med. Att den som måste kämpa för sin överlevnad istället lyssnar på glad musik och försöker att vara optimistisk. Laleh sa också att att en befolkning som saknar hopp blir lättstyrd och lättmanipulerad. Då sätter vi vår tilltro till populister istället för att ta makten över våra liv och samhällen.
 
Därför tror jag att vi behöver kraften i positiva berättelser om framtiden. Så även om just visionen i Always coming home inte tilltalar en, kan det vara bra att försöka hitta en som gör det. En framtid som känns värd att arbeta för.