Jorden kommer att snurra vidare, med eller utan oss, skriver Thomas Eriksson. Det är oss själva det handlar om.
DEBATT. När allt kommer omkring är sanningen enkel.
Det här handlar inte om att rädda vår planet.
Jorden har funnits här i miljarder år. Hon har dansat genom is och eld, överlevt kollisioner med himlakroppar och sett liv födas och dö i oändliga cykler. Hon kommer fortsätta snurra, även om vi inte längre går på hennes yta.
Nej – det här handlar om oss. Om våra barn som ännu inte lärt sig gå, men som redan bär framtiden i sina små händer. Om våra städer, våra språk, våra sånger. Om de skratt som ska eka vid köksbord, och de berättelser som ska berättas vid eldar under stjärnhimlen.
När haven stiger kommer jorden inte att gråta – men våra hem kommer att dränkas.
När skogarna brinner kommer hon inte att skrika – men våra lungor kommer att fyllas av rök.
När arterna försvinner kommer hon att fortsätta, men världen kommer att bli tystare för oss.
Så låt oss tala klarspråk: Att skydda naturen är att skydda vår egen möjlighet att finnas. Att värna skogen är att värna våra andetag. Att hålla havet rent är att hålla våra hjärtan vid liv.
Jorden behöver inte oss. Men vi behöver henne. Och vi har bara detta ögonblick att bevisa att vi förstår det.
