FN:s oberoende undersökningskommission har nu slagit fast det som har varnats för i snart två år: Israel begår folkmord i Gaza. Den 72 sidor långa rapporten, skriven av tre internationellt erkända jurister och grundad på 1948 års folkmordskonvention, konstaterar att fyra av de fem förbjudna handlingarna i konventionen är uppfyllda och att det finns ”fullt ut övertygande” bevis för folkmordsavsikt – det tyngsta beviskravet i internationell rätt.
Hade det internationella rättssystemet fungerat som tänkt hade reaktionerna vid det här laget inte väntat på sig. Stater som påstår sig värna folkrätten, såsom Sverige, skulle redan ha vidtagit kraftfulla åtgärder: infört ett nationellt stopp för vapen och komponenter som kan nå den israeliska militären, nekat fartyg med militär last tillträde till sina hamnar och förbjudit flyg med krigsmateriel att använda sitt luftrum. De skulle ha infört inreseförbud för politiska och militära ledare som deltar i krigsförbrytelser och förstärkt stödet till Unrwa, det FN-organ som försöker hålla två miljoner instängda människor vid liv. De hade också kallat folkmord för folkmord. Istället svarar man med tystnad (man har ju fullt upp med att svartmåla de demonstranter som protesterar mot folkmordet), samtidigt som Israel inleder en markinvasion i Gaza stad.
Passiviteten inför Israels folkmord i Gaza blottar sprickorna i det internationella rättssystemet – eller kanske snarare att dess fasad alltid har varit just en fasad. Vad de senaste två åren gjort smärtsamt tydligt är något som länge varit självklart för många i det globala syd: folkrätten är inte den neutrala ordning som den utger sig för att vara. Den växte fram ur den koloniala epokens maktförhållanden och är formad enligt en sådan logik. Formellt ses alla stater som jämlika rättssubjekt inför lagen, men i praktiken avgör maktförhållanden vem som ställs till svars och vem som slipper.
Folkmordskonventionen förpliktar alla stater att agera så snart det finns en allvarlig risk för folkmord, inte att vänta på en dom i Haag. Navi Pillay, tidigare FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och ordförande för kommissionen, underströk att skyldigheten är omedelbar. Det krävs ingen slutgiltig dom för att Sverige ska vara bundet att förebygga och förhindra folkmord (inte bara uppmana Israel till besinning); det räcker att man ser och förstår att risken är verklig. Passiviteten, i kombination med åtgärder som direkt försvagar hjälparbetet (indraget stöd till UNRWA, fortsatt handel med Israels vapenindustri), innebär att Sverige inte bara underlåter att förhindra folkmord utan också bidrar till att det fortsätter.
Påståendet att inget kan göras utan EU-beslut håller inte. Enskilda stater har redan infört nationella vapenembargon, förbjudit handel med militär materiel, infört inreseförbud för krigsförbrytare och förstärkt stödet till Unrwa. Sverige har valt att avstå från liknande åtgärder.
Trots de omfattande bevisen har den svenska regeringen dessutom konsekvent vägrat att ta ställning till huruvida Israels ”beteende i Gaza”, för att citera statsminister Ulf Kristersson, är folkmord. Man hänvisar till pågående rättsprocesser och upprepar att man ”avvaktar”. Vad mer behövs för att kalla saker vid deras rätta namn? Om regeringen hävdar att man måste invänta Internationella domstolens slutgiltiga dom betyder det i praktiken att Sverige inte anser att FN:s mest kvalificerade utredningsorgan är värt att lyssna på. Är UNHRC-kommissionens arbete bara ”en rapport”? Är det så regeringen ser på ett av FN:s mest auktoritativa organ för internationell rätt?
Nu vilar ett särskilt ansvar på Sveriges journalister. De måste ställa de frågor som regeringen inte längre kan slingra sig undan: Erkänner ni att ett folkmord pågår? Om inte, på vilket sätt menar ni att FN:s utredare har fel? Hur tolkar ni er skyldighet enligt folkmordskonventionen att agera så snart en allvarlig risk för folkmord är konstaterad – varför väntar ni ändå på en dom från Internationella domstolen? När FN:s människorättsråd nu slår fast att det rör sig om ett folkmord, varför räcker inte det för att Sverige ska vidta de åtgärder som konventionen kräver? Vilka konkreta åtgärder (utöver vad som görs inom ramen för EU-samarbetet) vidtar ni för att förhindra det som nu beskrivs som ett pågående folkmord?
Om regeringen nu väljer att strunta i folkrätten får de i alla fall inte komma undan med att låtsas som något annat.
Protesterna mot Israels folkmord på palestinierna.
Israels folkmord i Gaza och Sveriges regerings undfallenhet.
