Tio år med Parisavtalet – så blev facit

Klimattoppmötet i Paris 2015 hade gått in på övertid. I rummet i den gamla flyghangaren där ländernas delegater samlats för en sista session plockades inredningen ner för att göra plats för nästa konferens. Så tog den franske utrikesministern Laurent Fabius till orda. 

– På klassiskt FN-manér konstaterade han något i stil med att ”jag tolkar rummet som att det inte finns några invändningar”, minns Åsa Romson, som deltog i egenskap av Sveriges klimat- och miljöminister. 

– En osannolik lättnad.

Länderna var överens om att begränsa uppvärmningen till en bra bit under två grader och sträva mot att begränsa den till högst 1,5 grader, jämfört med förindustriella nivåer. När avtalet skulle antas formellt senare under dagen konstaterade den franske ministern att världen nu stod vid slutet av en väg och början av en ny. 

”Vi behöver skogen”

Men tio år senare fortsätter koldioxidutsläppen att stiga vid slutet av en annan, högst verklig väg. Vid Hyltemossa forskningsstation i norra Skåne står små genomskinliga lådor utspridda på en bädd av grön mossa. Genom grantopparna sträcker sig två master upp mot atmosfären, hundrafemtio och trettio meter höga. Från armar monterade på tornen greppar klor ut i luften som ser ut att hålla något, osynligt för blotta ögat. Här samlas data in för att avgöra hur väl vi lyckas tackla vad som beskrivits som mänsklighetens största kris – vår pågående uppvärmning av planeten.

– Vi var bland de första i Europa att få medel för att börja med det här och bygga upp infrastrukturen, nu är vi runt sextio stationer i Europa, säger Anders Lindroth, naturgeograf och professor emeritus vid Lunds universitet, över en kaffe inne på forskningsstationen.

Själv har han intresserat sig för utbytet av koldioxid mellan ekosystem och atmosfären. Forskning, för vilken Hyltemossa är särskilt lämpad, då den både samlar in data från atmosfären och från utbytet med skogen och inom skogen. På så sätt kan forskarna göra en balansräkning för hur mycket som finns kvar som värmer upp planeten efter att skogen tagit upp en del av den koldioxid vi släpper ut.

– Vi behöver en välmående skog för att motverka utsläppen, säger Tobias Biermann, stationens föreståndare.

Hur blev det?

I Paris, tio år tidigare, mattades applåderna av. Kvar återstod frågan. Hur bra blev det? 

– Min känsla var att det här var så bra det kunde bli, men det var faktiskt inte heller så dåligt, säger Åsa Romson. 

För att uppnå målen i avtalet snickrade de franska diplomaterna ihop en sinnrik konstruktion som alla till sist kunde acceptera. De rika länderna skulle bidra med klimatfinansiering, men alla länder skulle komma med nya bidrag (NDC:er) för att uppnå de globala målen var femte år. På så sätt skulle de sporras att överträffa varandra, samtidigt som planerna återkommande skulle granskas för hur de låg till gentemot de globala målen. Det, var det tänkt, skulle bli en välbehövlig blåslampa i klimatarbetet.

– Men självklart, för klimatets skull hade det behövt vara både skarpare och hårdare, säger Åsa Romson.

Tio år senare ser hon ändå avtalet som en framgång. Även om inte alla länder kom in med nya klimatplaner i år, är det fortsatt en process de flesta länderna känner sig bundna av. 

– Sedan är det problem att USA lämnar. Det är inte bra, men det har de inte gjort för att de har några problem med avtalet, utan för att de tycker att klimatpolitik just nu är irrelevant. 

”Vi diskuterar en peak”

Men, det viktigaste – tycker Åsa Romson – är att döma avtalet utifrån de prognoser som sammanställs baserat på klimatplanerna. Ser det bättre ut idag än för tio år sedan? Åsa Romson konstaterar att klimatpolitiken är på väg att leverera en lägre uppvärmning vid seklets slut än när avtalet träffades. Det tydligaste exemplet på det är att vi nu diskuterar om en peak för de globala utsläppen är nära, menar hon. 

– Den borde naturligtvis ha skett tidigare för att vi ska känna oss trygga.

Totala utsläpp kan minska i år

Några dagar efter intervjun publicerar Global carbon project en omfattande rapport som årligen följer hur de globala utsläppen utvecklas. Med hjälp av data från bland annat ICOS-nätverket, där Hyltemossa ingår, konstaterar forskarna att de totala utsläppen kan minska i år. Ändå ökar de fossila utsläppen med runt en procent – till en ny rekordnivå. Men det kompenseras av att utsläppen från förändrad markanvändning minskar än mer, inte minst på grund av återbeskogning i Kina och minskad skövling i Brasilien. 

– Delvis kan det tydligt hänföras till miljöpolitik, säger forskaren Julia Pongratz, professor i fysisk geografi vid Münchens universitet,på en pressträff.

Krävs drastiska minskningar

I rapporten lyfts också hur utsläppen utvecklats sedan 2015, då Parisavtalet klubbades. Innan avtalet ökade de totala utsläppen med runt två procent per år. Det senaste årtiondet har takten sjunkit med en tredjedel. Men det är långt ifrån tillräckligt, säger Glen Peters, senior forskare vid Cicero center for international climate research, i en kommentar.

– Även om de positiva framstegen minskar utsläppen i dussintals länder och bromsar utsläppstillväxten i många fler, är förändringarna inte tillräckliga för att påskynda världens utveckling mot netto noll-utsläpp.

Att bända kurvan i linje med Parisavtalets mål skulle kräva drastiska utsläppsminskningar. Om årets nivå håller i sig kommer kvarvarande utsläppsbudget för 1,5-gradersmålet att vara slut redan om fyra år, enligt Global carbon project. För 1,7 grader skulle det ta 12 år innan budgeten är uttömd och 25 år för 2 grader. 

– Med koldioxidutsläpp som fortfarande ökar är det inte längre rimligt att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader, säger professor Pierre Friedlingstein från Exeter global systems institute, som ledde studien.

Måste förbättras

Så trots att ett av målen i Parisavtalet de facto är kört, har det ändå varit positivt? Åsa Romson tycker det.

– Utan Parisavtalet skulle vi inte heller nått 1,5-gradersmålet, då hade vi nog gått över det redan för ett antal år sedan, säger hon.

Samtidigt, fortsätter hon, måste både ländernas klimatpolitik och Parisavtalet förbättras. Sedan 2015 har FN:s klimatpanel skärpt behovet av att sträva mot 1,5 grader och hålla sig väl under 2 grader. 

– När Parisavtalet antogs trodde man att två grader skulle översättas till en i och för sig riskfylld miljö men inte så riskfylld som forskningen nu pekar på.

”En fantastisk bedrift”

Två veckor in i november är det återigen dags för klimattoppmöte. Den här gången i Belém vid Amazonas mynning. Likt i Paris 2015 hålls årets möte i en ombyggd flyghangar. Björn-Ola Linnér, professor i klimatpolitik vid Linköpings universitet, har besökt de årliga toppmötena med få undantag sedan 2005 – han ska just bege sig till mötet, som inte bara samlar delegater utan en salig blandning av representanter för urfolk, civilsamhälle, lobbyister för olja och gas, och naturligtvis, akademin. 

– Parisavtalet var en fantastisk diplomatisk bedrift, vi måste börja där. Jag tror inte vi hade fått ihop det i dag. Det säger också något om hur det mår, säger Björn-Ola Linnér över telefon från Brasilien.  

Han beskriver sig som en ”förkrossad optimist”; förkrossad för att vi bommar 1,5- gradersmålet och går en riskabel framtid till mötes, med många svåra effekter av klimatförändringarna. Optimist för att han ändå tror att Parisavtalet kommer hjälpa oss att klara omställningen bort från fossila bränslen och utsläpp. Samtidigt tycker han att Klimatkonventionen brister i att få avtalet implementerat. Till exempel skulle viktiga insatser kunna göras inom ramen för OECD, en sammanslutning av 38 utvecklade demokratier, som skulle kunna arbeta med beskattning – ett förslag lanserat av en kanadensisk kollega. 

– Det skulle vara ett bra komplement. 

Kommer att prioriteras mer

Men att få ministrar dök upp till klimattoppmötet i Belém – och att det rapporteras om en backlash mot klimatpolitik i allmänhet – är inte skäl att tro att allt går åt fanders, menar Björn-Ola Linnér. ”Enorm pessimism” bredde ut sig efter ett havererat klimattoppmöte i Köpenhamn 2009, som på förhand beskrivits som avgörande. Men sex år senare spikades Parisavtalet, ett avtal som blev både vassare och bättre än det som låg på bordet i Köpenhamn. 

– Ju mer vi ser effekterna av klimatförändringarna, desto mer kommer det att prioriteras och jag tycker det finns goda belägg för att vi kommer att se en klimatomställning. Tyvärr mycket senare än vad som skulle behövas för att undvika mänskligt lidande och ekonomiska kostnader.

Vad skulle du säga är det mest avgörande för att vi ska hålla uppvärmningen en bra bit under två grader?

– Det är att vi får se förändringar i finansiella flöden och avskaffade subventioner som gör att det blir dyrare att bidra till växthuseffekten.

Skogen påverkas

Men det finns orosmoln. Än så länge fungerar våra ekosystem som en krockkudde för våra utsläpp. Runt hälften tas upp av hav, skogar och myrar. Men FN:s klimatpanel varnar för att kolsänkan kommer att försvagas, i takt med att vi värmer upp planeten. Förvandlas ekosystem istället till en utsläppskälla, blir det betydligt svårare att tygla klimatkrisen. Ett av de mest omtalade riskområdena är att Amazonas kan vara på väg att nå en brytpunkt och istället bli en savann – en utveckling pådriven av både skogsavverkning och uppvärmningen. Men också i den norra hemisfären ser forskarna oroande signaler. Vid en vägg på forskningsstationen i Hyltemossa står några klossar uppradade i olika längd under årtal från 2015 till 2024. Ju högre, desto mer koldioxid tog skogen upp det året per kvadratmeter, ju kortare, desto mindre. Tobias Biermann pekar på en träkloss som närmast ser ut som en flisa vid årtalet 2018, då en stor del av Europa var drabbat av svår torka. 

– Här kan vi se hur klimatextremer kan påverka den lokala kolcykeln rätt så starkt, konstaterar Tobias Biermann.

Åren dessförinnan låg upptaget på mellan 300 och 500 gram per kvadratmeter. Så, 2018, minskar det plötsligt till endast ett gram. Sedan går det tillbaka till en mer normal nivå, men fortfarande 2023 och 2024 är det relativt lite, konstaterar han. 

– Det är möjligt att torkan 2018 fortfarande påverkar ekosystemen, säger Tobias Biermann och fortsätter: 

– Om man tänker sig en uppvärmning på två till tre grader skulle frekvensen av den här typen av händelser bli mycket vanligare.

”Jag är oroad”

Under grantopparna visar Tobias Biermann runt bland instrumenten. Den mast som sträcker sig 150 meter upp i luften med utsträckta gripklor mäter koldioxidhalten ovanför träden – och hur flödena går mellan skogen och atmosfären. Med de instrument som står utspridda på marken vill forskarna bättre förstå vilka delar av ekosystemet som påverkas när klimatet förändras. Förhoppningen är att den data som samlas in också kan bidra till att skogarna kan brukas bättre ur ett klimatperspektiv.

– Vi vill få en bättre förståelse för hur marken och träden bidrar till det vi ser där uppe, säger Anders Lindroth och blickar mot masten.

I sin forskning har han sett hur utsläppen av koldioxid ökar under tjugo år vid kalavverkningar, men att de vid gallringar inte påverkas i samma utsträckning, eftersom de kvarvarande träden kan använda resurserna mer effektivt. Något som skulle kunna vara ett argument för skogsbruk som bygger på skonsammare metoder, såsom plockhuggning. Men trots sin forskning är han inte hoppfull om framtiden. Torka och för höga avverkningsnivåer spår han kommer att förvandla skogen till en utsläppskälla. 

– Jag är oroad för vad som kommer att hända med vår planet – för jag tror inte att vi kommer att klara av det här. Politikerna är emot alla de långsiktiga satsningar som skulle krävas, det är omöjligt när de satsar på att bli återvalda inom loppet av tre-fyra år.

”Varje insats räknas”

Tobias Biermann står bredvid och lyssnar. På vägen tillbaka till forskningsstationen passerar vi de instrument som håller koll på hur skogen reagerar på vår pågående uppvärmning. Ser han på framtiden lika dystert som Anders Lindroth eller tror han att länderna kan lyckas hålla vad som avtalats och att kurvan planar ut? Att begränsa uppvärmningen till under 2 grader blir svårt, konstaterar han. Men, säger Tobias Biermann:

– Varje insats räknas. Men vi behöver politiker och människor som lyssnar på vetenskapen. Om det inte sker och inte leder till förändringar i vårt beteende, vart leder det då?.