Det finns en tongivande ideologi som utgör skärningspunkten mellan kapitalism, imperialism, kolonialism, patriarkat och andra destruktiva maktordningar: Militarismen. Den enkelspåriga, intellektuellt ohederliga tron på att konflikter och samhällsproblem kan lösas allra bäst genom militärt våld. Alla typer av invändningar mot militarismen avfärdas med förlöjligande, förminskande eller andra former av härskartekniker.
Militarismen är numera upphöjd till statsideologi i Sverige. En majoritet av riksdagens partier tycks ha investerat så mycket prestige i Natomedlemskapet att inte ens de uppkomna sprickorna i relationen mellan världens största militärmakt och dess allierade i Europa tycks rubba deras blint hängivna inställning. Man brukar peka ut Rysslands invasionskrig i Ukraina som ett avgörande argument för Natomedlemskapet. I förlängningen utgör dock inte den ryska krigföringen någon intellektuellt hållbar förklaring, eftersom det tidigare under 1900-talet i Europa funnits både invasioner – till exempel Sovjetunionens angrepp på Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 – och krigstillstånd – som i forna Jugoslavien på 1990-talet – utan att Sverige för den sakens skull ens tänkt tanken på Natomedlemskap.
Personligen tror jag att historiska, sociologiska och statsvetenskapliga teorier har sina begränsningar i strävandet efter att begripliggöra västvärldens tillstånd i allmänhet och Sveriges agerande i synnerhet. Här skulle psykologiska och teologiska perspektiv behöva tillämpas för att fördjupa diskussionen. Man kan konstatera – som fredsforskaren Jan Öberg uttryckt det – att militarismen blivit västvärldens dominerande religion och Nato dess kyrka. För hur ska man annars förklara drivkraften bakom att Sverige – som tidigare varit internationellt förknippad med sitt stora engagemang för diplomati, avspänning och nedrustning – har gått så häpnadsväckande långt i sin Nato-anpassning, till den grad att man underkastat sig Washingtons intressen? Det går inte att förklara denna totala omsvängning som något rationellt agerat, utan mycket tycks bottna i känslomässigt önsketänkande.
Jag är övertygad om att konstnärlig gestaltning skulle kunna väcka större etiska frågor om det mänskliga beteendet. I det avseendet har jag under dagarna undrat vem som skulle kunna bli vår tids motsvarighet till den tyske dramatikern Bertolt Brecht. Han var starkt influerad av marxistisk teoribildning och kom att vidareutveckla en teatertradition som kallas ”episk teater”. Genom tekniker som Brecht benämnde som verfremdungeffekt eller alienationseffekt (främmandegörandeeffekt) eftersträvade han att publiken skulle förändras från att vara passiva åskådare till att bli aktiva deltagare på teaterscenen tillsammans med skådespelarna. Syftet var att uppmana till att kritiskt reflektera istället för att förlora sig i moraliserande berättelser. Dessa banbrytande tekniker praktiserades i uppsättningarna av Brechts pjäser som tog avstamp i en samhällskritisk ansats.
För cirka nio år sedan såg jag John Hanses och Henrik Bromanders uppsättning av Våld & pedagogik i Umeå, som handlade om att få en pacifist att knyta näven och den stenkastande att tänka om. Ensemblen arbetade skickligt efter Brechts metoder, och vi i publiken blev en aktiv del i den direkta teaterhändelsen. En oförglömlig upplevelse. Efteråt kände jag att det skulle behöva fler sådana teateruppsättningar runtom i Sverige som en ren motståndshandling till den militarism som fortskrider.
Bastubesöken efter mina motionssimpass. Ljuvligt och välbehövligt.
Den höga arbetslösheten i Sverige.
