När man varit bortrest länge ser man förändringar med förfärande tydlighet. Hemlandet har konstigt nog inte legat nedfryst i en orörd tidskapsel. För 20 år sedan kom jag hem efter 5-6 år i utlandet. Allt var annorlunda, som om jag klivit genom ett magiskt klädskåp till en annan parallellvärld. Staten hade dragit sig tillbaka. Posten hade upphört och New public management härjade som bäst.
Det nya Sverige var svårt att vänja sig vid. Mycket blev bättre, annat sämre. Mina fantomsmärtor efter Posten är kvar, men det är inte så dumt att kunna hämta paketen på godisbutiken om hörnet klockan 22 på kvällen.
För snart fyra år sedan klev jag in i politiken igen efter 25 års uppehåll. Ny big bang.
Den första chocken var att medlemmarna inte riktigt hade koll på ideologin. I vårt fall hade lojaliteten istället byggts upp med Alliansen – nu Tidö – och kunskapen om det egna partiprogrammet var svag. Men många andra partier har också tappat kontakt med sina egna värderingar. Över hela det politiska fältet har kärnväljare lämnats hemlösa.
Den andra chocken var hur majoriteten av partierna förvandlats från folkrörelser till åsiktskrängande företag. Popcorn-maskinerna sprutar utspel, allt för att tillfredsställa den känslostyrda opinionen. Väljare och partimedlemmar är satta på undantag: Det som sägs före valet av partiets kandidater är inte alltid samma sak som det som sägs efter valet när regeringsförhandlarna kommer ut från nattmanglingen. Mödosamt processade kongressbeslut väger lätt när partiets spinndoktorer kommer på något spännande nytt klickbete.
Den tredje chocken var urholkningen av kvaliteten på det politiska beslutsfattandet. När senast satt någon parlamentarisk utredning i åratal och vände och vred på viktiga frågeställningar med hjälp av landets yttersta expertis? Nu ges politiska direktiv till enmansutredare om vilket förslag denne ska uppfinna argument för. Om tunga remissinstanser eller om lagrådet invänder betyder det ingenting. Verk och myndigheter får politiserade ledningar och politiserade direktiv snarare än delegerat ansvar och tillit till professionaliteten. Ministrar håller inte alltid rätt ens på vad det egna partiet tyckt historiskt där de rycker fram i hänförd galopp.
Allt detta hänger ihop. Det finns ett mönster i hur det demokratiska hantverket sjangserat. Så här ser det ut i de flesta partier i Sverige – och i världen. Det är den pågående av-demokratiseringen det handlar om. Den är smittsam och mycket farlig.
Vi har fått en situation där väljar-majoritetens uppfattning inte speglas av politiken, och makten ges till ytterkanterna. Jag menar att detta sätter den representativa demokratin ur spel.
Men ”what goes up must come down”. Inom kort kommer väljarna att tröttna på det dysfunktionella partiväsendet och på blockpolitiken. De kommer att rösta fram helt andra typer av politiska partier, om trumpifieringen av svensk politik fortsätter.
Framtiden tillhör partier som styrs av det allmänna bästa, inte av personlig karriär. Som vill bygga hållbara lösningar för framtiden, luta sig på evidens och lyssna på argument, motverka polarisering och urholkning av demokratin, och som ser väljarna – inte partiledningen – som sina arbetsgivare. Som har värderingar.
Huka er.
Nu vänder det. I dag är det vintersolstånd, och vi går mot ljusare tider. Kanske också på andra plan. Det finns hopp!
Att ändra grundlagen så att regeringen i fredstid kan utlysa undantagstillstånd och koppla bort riksdagen är något av det farligaste man kan göra. Särskilt när ett auktoritärt parti kan få regeringsmakt. Skärpning!
