En doft är vanligen god, men en doft är allt oftare mer eller mindre otrevlig. Men man ska inte vara för säker. En syl i vädret nosar sig fram i den olfaktoriska världen.
Är den här mannen kannibal? undrar en medlem i en språkgrupp på Facebook.
Mannen var James Elder, ordförande i Unicef, och han är inte kannibal. DN hade publicerat en intervju med honom där han berättade om fasansfulla saker han bevittnat i Gaza. Han hade sett vad ingen vill se, hört vad ingen vill höra och känt vad ingen vill känna – som lukten av bränd hud. Barnhud.
Intervjun var översatt, och reportern hade använt ordet lukt. Men den som satte rubriken, sannolikt inte reportern, hade 1) spetsat till citatet och 2) bytt ut lukten mot doften. ”Jag har känt doften av brända barn”.
Effekten är makaber, det låter som om det vattnas i munnen på den intervjuade. Flera läsare hörde av sig och efter ett tag ändrade DN rubriken.
Doftglas och kvalm
En doft är nästan alltid något som luktar gott. Det finns undantag, men de kommer inte i närheten av att rädda den där rubriken. Den första, ursprungliga betydelsen av ordet doft är ett damm, stoft eller pulver, till exempel mjöldamm ”som sitter på Qwarna wäggerna” i en text från 1578.
Det kan också vara ytterst lite av något, som när kocken strör en doft timjan över ärtsoppan. På 1700-talet var doftglas ett försök till svensk översättning av ordet mikroskop – ett glas där man studerar en doft av något. Eller ett doft, som det också kunde heta då.
”Slå doftet av sig” var ett uttryck för att bildligt talat borsta av sig dammet, skärpa till sig och ”visa sig som en karl”, som den historiska ordboken SAOB formulerade saken för 105 år sedan.
Det har också använts om dimmor, töcken, ånga och utdunstningar, särskilt om välluktande ånga, SAOB, och det är så det har kommit att stå för något som luktar gott. Stagnelius skriver om när ”violernas doft ur ängarna stiga” och Runeberg om ”qvalmen af häggarnas dofter”. Qvalmen?
Kvalmigt kan det vara ute, när luften känns tjock och tryckande och det behövs ett rejält åskväder. Ordet kvalm beskrivs i Svensk ordbok som ”kvav, osund luft som ger upphov till äckelkänslor”. Det är släkt med kvälja och kval, och det är många som får ont i huvudet och rent av mår illa av massiv häggdoft. Men är det verkligen en vällukt om den känns kvalmig?
Ironiskt, hävdar SAOB, kan doft även användas om dåliga lukter. Som exempel står ett par rader ur den finlandssvenska författaren Karl-August Tavaststjernas roman En inföding från 1887. Infödingen är en infödd finlandssvensk som sätter sig i en roddbåt med en vän för att ro ut till en ö där det finns ett kafé med underhållning.
”Staden hade vaknat till lif på qvällen, efter middagshettan. Soldater och tjenstjungfrur med dukar på hufvudet släntrade längs granitblocken på kajerna, och sysslolösa sjömän hvisslade. Blandade dofter af tjära och rutten fisk.”
Är det ironiskt? Rutten fisk är en lukt som det kan bli för mycket av, men tjära? Om de hade något emot doften framgår det i alla fall inte.
Stänket stinker
När det stinker är det ingen tvekan, då luktar det pyton. Egentligen syftar stank, doft och lukt allihop på det som luktar. Doften är ett damm eller ett pulver, eller väldigt lite av något, som ”en doft timjan” på ärtsoppan. Stank liknar stänk, och det är precis vad det är. Tänk dig en medeltida gränd där folk tömmer pottan rakt ut genom fönstret. Det stänker, och stänket stinker, det är osunda dunster och allehanda vidrigheter.
Neutralt – eller?
DN-rubriken som ändrades lyder nu ”Jag har känt lukten av brända barn”. Det var fortfarande inte riktigt det han sa, men man slipper i alla fall en vilseledande association. Lukten passar bättre än doften eftersom ordet är neutralt. Eller är det verkligen det?
Inte alltid. Det har blivit ganska vanligt att tala om goda dofter och dåliga lukter. Och det är klart, ”det är något som luktar” är sällan en god nyhet. En bortglömd soppåse i hallen, mögel i badrummet eller kattbajs i lådan – men om det inte är helt överväldigande är det inte precis en stank. Så det får bli lukt.
Med tiden har själva ordet börjat lukta lite soppåse, och Språkrådets frågelåda konstaterar att betydelsen är på glid. Men den neutrala användningen finns kvar. Luktsinnet fångar upp både violdoft och kattskitsodör, man luktar på saker oavsett hur de luktar, och ”gott” eller ”illa” behöver inte ens vara relevant.
Blir det inte också lite väl banalt att dela in luktvärlden i ”gott” och ”illa”? Lukter har fler dimensioner än så, och vi har ju bara ett luktorgan. Om vi skulle behöva en särskild näsa att dofta med skulle det bli trångt i ansiktet.
Odör av hyckleri
Odör är ett ord som en gång kunde stå för alla möjliga slags lukter, men som numera bara luktar illa. Det kommer från franska odeur, som betyder lukt (neutralt) och rykte.
Liksom en odör är ju ryktet något som omger en person. I en berättelse från 1785 figurerar ett par herrar som inte hade ”särdeles god odeur att respectera oskulden”.
1815 beskrevs odören som ”lukt, vällukt” i ett konversationslexikon. Tvåhundra år senare förklaras den i SAOL som ”lukt; stank”. I början på 1900-talet kunde man tala om ”speceriernas ljuvliga odörer”, men i romanen Månen över Lund från 1931 sägs någon ha ”en odör av hyckleri” över sig.
Och om du också har undrat: Växten odört har inget med odör att göra – utom att den luktar ganska illa.
