Palmecentret ska inte längre få del av Sidas civilsamhällesstöd. Det innebär att mycket av verksamheten måste avslutas och att ett viktigt solidariskt fundament i Sveriges utrikespolitik reduceras till retorik – om ens det, skriver Parul Sharma.
DEBATT. Palmecentret har i över tre decennier varit en av Sveriges viktigaste kanaler för internationell solidaritet. I Olof Palmes anda har centret byggt broar mellan fackföreningar, kvinnoorganisationer, ungdomsrörelser och lokala demokratikämpar i över 30 länder. Palmecentret har fungerat som en förädlingskedja för engagemang där det svenska civilsamhällets energi har genom centret förvandlats till konkret kraft i världen, stöd till facklig organisering i Zimbabwe, demokratiutbildningar på Västbanken, kvinnors rättigheter i Latinamerika och demokratistöd i Östeuropa.
Nu riskerar allt detta att raderas. Regeringens beslut att stänga ute Palmecentret från Sidas civilsamhällesstöd innebär att 68 miljoner kronor alltså nästan hälften av budgeten försvinner över en natt. Och vad blir resultatet? Nedläggningen innebär inte bara avbrutna projekt, utan att hela nätverk av kunskap, partnerskap och förtroende monteras ned. Därmed riskerar ett av de viktigaste fundamenten i svensk utrikespolitik, solidariteten som idé och praktik, att reduceras till retorik, om ens det, utan reell förankring.
Ett nav för solidaritet
Palmecentret har aldrig ”bara” varit en biståndsaktör. Det har varit en mötesplats där Sverige och världen förenats i kampen för demokrati och rättvisa.
- I Zimbabwe har fackföreningar organiserat 48 000 lantarbetare med stöd från Palmecentret.
- I Palestina har ungdomar fått utbildning i demokratiskt ledarskap och en röst i samhällsdebatten.
- I Latinamerika har kvinnor kunnat organisera sig mot våld och ojämlikhet.
Att kapa detta med ett pennstreck är inte bara kortsiktigt – det är samhällsfarligt. Som Palmecentrets generalsekreterare Oscar Ernerot uttryckt det: beslutet verkar ha riktats ”med kirurgisk precision” för att just Palmecentret inte ska få några pengar.
Farlig förskjutning
Samtidigt som Palmecentret nu stängs ute, har regeringen öppnat för Sverigedemokraternas egen biståndsstiftelse, Hepatica. Trots hård kritik från oberoende granskningar som visat bristande budgetkontroll, avsaknad av visselblåsarfunktion och att bara 20 procent av pengarna gått vidare till verkliga biståndspartners beviljas Hepatica nu 11 miljoner kronor för 2024–2025 och ytterligare 14 miljoner för 2026–2027. En oberoende granskning utförd av Ernst & Young på uppdrag av Sida identifierar omfattande problem i Hepaticas organisation:
- Avsaknad av formella budgetrutiner, vilket riskerar ineffektiv pengahantering och svårighet att utkräva ansvar.
- Ingen etablerad process för att granska partners, t.ex. om de står under sanktioner.
- Avsaknad av visselblåsarfunktion för anonym rapportering av oegentligheter.
- Styrelsen saknar relevanta erfarenheter inom bistånd och transparens; flera ledamöter har inte redovisat sidouppdrag som kan innebära intressekonflikter.
- En majoritet av bidraget har gått till löner för organisationens tre anställda – endast cirka 20 % har vidareförmedlats till partnerorganisationer.
Samtidigt kritiserar Sida att Hepatica tidigare nekats stöd för att ansökningarna inte nått kvalitetskraven. Trots detta beviljas stiftelsen nu miljonbelopp efter politiska påtryckningar, framför allt från biståndsminister Benjamin Dousa via statssekreterare Diana Janse.
Solidaritetsrösten släcks alltså medan SD premiäråker på skatteköp.
Kontrasten kunde inte vara tydligare:
- Palmecentret, med 30 års erfarenhet och tusentals partnerskap, tystas.
- En ny, politiskt färgad organisation premieras, trots ordentligt bristande kompetens.
Det är inte längre biståndets kvalitet som avgör utan politisk lojalitet. Som Palmecentrets ordförande Margot Wallström sammanfattat: ”Det är ett rent politiskt beslut. Vi är ganska arga.”
Det som står på spel
När Palmecentret försvinner uppstår ett farligt gap i Sverige:
- Globalt: Demokratikämpar i några av världens mest utsatta länder förlorar en trygg partner.
- Nationellt: Svenska föreningar mister sin kanal för internationellt engagemang.
- Politiskt: Biståndet förlorar sin trovärdighet och riskerar att bli en spelplan för inrikespolitiska vinster.
Vägra acceptera tystnaden
Palmecentret är mer än siffror i ett budgetdokument. Det är levande solidaritet. Det är unga kvinnor i Latinamerika som vågar säga nej till våld. Det är lantarbetare i Zimbabwe som får rätt att organisera sig. Det är unga palestinier som ser att demokrati är möjlig.
Ibland önskar jag att jag hade ett trollspö. Ett enkelt svep i luften och Palmecentret skulle få allt det behöver: resurserna, stabiliteten, framtidstron. Men jag har inget trollspö. Jag har bara ord, engagemang och en tro på att vi tillsammans kan bära vidare den solidaritet som Palmecentret byggt under tre decennier.
Och kanske är det just vi alla som vägrar acceptera tystnaden, som måste vara det trollspö Palmecentret behöver. För om vi inte reagerar nu, kommer tystnaden att tala högre än alla ord vi någonsin höll kära.
