Ungdomsbarometern släppte nyligen sin Generationsrapport, vars resultat säger något om den tidsanda ungdomar växer upp i. I dag värderar ungdomar privatekonomi och traditionella könsroller högre än breda samhällsfrågor, och betydligt färre ungdomar vill kalla sig feminister, jämfört med tio år sedan. Enligt en färsk undersökning från Lunds universitet blir män som följer kvinnofientliga influencers – så kallade manfluencers – och tar till sig deras budskap mer benägna att utveckla misogyna uppfattningar. I en samtid där konservativa och nationalistiska krafter sveper fram borde dessa trender inte komma som en överraskning.
Något jag emellertid märkt är att många lyfter frågan ”Vad hände med feminismen?” I tidningar som Flamman, Filter och Ottar, och poddar som Kommentariatet, blickar man tillbaka och begrundar feminismens breda genomslag i Sverige under 2010-talets första hälft.
De som symboliserade det organiserade uttrycket för denna korta men intensiva tidsperiod var givetvis Feministiskt initiativ.
I år bildades Fi för 20 år sedan, som en reaktion mot riksdagspartiernas hantering av jämställdhetsfrågan som ett särintresse istället för en grundläggande demokratifråga. Ambitionen var att göra feminismen till en självständig ideologisk utgångspunkt för parlamentariskt arbete. Man arbetade långsiktigt för att främja den målsättningen, genom dels opinionsbildning där man utmanade den nationella självbilden av Sverige som ett jämställt land, dels fokus på konkreta sakfrågor som arbetstidsförkortning och jämställda löner.
Fi nådde sin kulmen under ”supervalåret” 2014. Man knep ett mandat i EU-parlamentet, erhöll 3,1 procent av väljarstödet i riksdagsvalet och valdes in i 13 kommuner. Det är en period som kommer att leva kvar i mitt och många andras hjärtan. Jag var stolt att vara del av denna storslagna, nyskapande och visionära rörelse. Tillsammans skrev vi historia. Det fanns en berättelse: ”Ut med rasisterna, in med feministerna”.
Fi drev sin valrörelse med ett enormt passionerat, kreativt och ideellt engagemang bland medlemmarna, trots hårdnackat motstånd. I folkbildningens tjänst gjorde Gudrun Schyman en makalös insats med ”home party”-turné i hela Sverige vecka efter vecka, månad efter månad. Folk strömmade in till hennes föreläsningar, var de än ägde rum. Breda väljargrupper längtade efter att se förändring värd namnet i ett förstelnat partipolitiskt landskap.
Partiet växte av egen kraft. Alla riksdagspartier blev tvungna förhålla sig till Fi. Som Schyman påpekade hade Fi de allra minsta resurserna men gjorde det största avtrycket. Aldrig i en valrörelse har feminismen dominerat dagordningen som den gjorde då. Men där någonstans efter riksdagsvalet försvann energin och partiet hamnade därefter på nedgång.
I dag, cirka tio år senare, framstår Fi som ett eko från en svunnen tid. Som en sönderteoretiserad föredetting som vandrat långt ut mot periferin, till den grad att tidigare trogna medlemmar och sympatisörer inte längre känner igen sitt forna parti.
Det är inte utan anledning mångas vanligaste fråga om Fi numera är: Existerar detta parti ens längre? Knappt någon promille av väljarkåren uppfattar detta parti som tillräckligt relevant för att lägga sin röst på – åtminstone av de senaste valresultaten att döma. Inget tyder på att Fi någonsin kommer att uppleva ett 2014 igen, så som partiet framstår i dag.
”No other’s land” vann Oscar för ”bästa dokumentärfilm”. Finns på SVT Play. Se den!
Fruktansvärda nyheter från nordvästra Syrien där hela familjer mördas.
