Inget är så ointressant som de traditionella partiledardebatterna. Jag har slutat att titta, på grund av visionslösheten och förutsägbarheten. Man vet redan vad partiföreträdarna tycker innan de ens börjat tala. Upplägget behandlas som det vore en sporttävling där åsiktsproducenter efteråt bedömer och betygsätter ”insatserna”.
Tidshorisonten är snäv, för att uttrycka det milt. Vårt lands ledande politiker formulerar i dagsläget inga idéer som sträcker sig längre än slutet på mandatperioden. Utifrån ett demokratiskt perspektiv är det förödande. Om vi inte tänker på framtiden, kommer den heller inte att finnas. Ett samhälle utan visioner är som en människa utan drömmar.
För att diskutera framtidsvisioner finns åtminstone en tydlig, relevant och konkret utgångspunkt: Fredsfrågan. Om vi ämnar talar om vilken framtid vi vill skapa, får jag anledning att nämna Alfred Nobels testamente. Han skrev att fredspriset ska tilldelas ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”. I dessa rader inryms en pacifistisk framtidsvision väl värd att kämpa för: att främja vänskap mellan länder, avskaffa eller reducera militära styrkor, samt etablera institutioner som arbetar med fredliga konfliktlösningar.
För att arbeta i enlighet med Nobels önskemål vore ett viktigt steg att omvandla Nato från en kärnvapenallians till en humanitär organisation vars medlemsländer ställer upp för varandra när naturkatastrofer och pandemier slår till. Nato har trots allt välutbildad personal och utrustning som kan komma till bättre nytta än militära ändamål. Klimatförändringarna kommer att drabba oss ännu hårdare i framtiden och då gäller det att det finns beredskap. En annan valmöjlighet är förstås att avskaffa Nato och i stället utveckla nya samarbetsformer, där tyngdpunkten alltid vilar på civilsamhället.
Till skillnad från antimilitarism handlar fredsskapande inte om ensidigt motstånd mot krig och militära strukturer. I sin djupaste bemärkelse handlar fred om ett samhälleligt tillstånd där grundläggande mänskliga behov tillgodoses och där konflikter hanteras konstruktivt genom dialog och samförstånd. Det enda alternativet är total förstörelse av vår gemensamma livsmiljö. Jag säger inte att fredssträvanden är enkelt i alla kontexter – de kräver betydligt mer intellektuell och analytisk skärpa, moralisk styrka och integritet än vapenproduktion och militära anfall. Det krävs ett helt annat ledarskap än vad våra västerländska politiker uppvisar.
Min förhoppning är att få se en ledargestalt som påminner om Mahatma Gandhi, Martin Luther King jr och Nelson Mandela. Någon som inte nödvändigtvis är vald till formella maktpositioner, men som är älskad för det hen gör. Det finns samtida exempel, som Greta Thunberg och Malala Youzafsai. Världen behöver betydligt fler informella ledare, men också statsmannamässiga ledare som likt Michail Gorbatjov kunde uttrycka en vision om en ny gemensam säkerhetspolitisk ordning och som inte avfyrade några skott när han insåg att spelet var slut. Men – vi har ingen statsledare på Gorbatjovs nivå i dag, och det skrämmer mig.
Deltog i Växjöloppet för första gången. Det var riktigt roligt.
Vd:ar för statliga bolag som får högre löneökningar än de anställda.
