Fredsrörelse. Ett vackert ord. Med dubbel betydelse. Dels folkrörelse, dels en riktning. Folkrörelsen är i den offentliga debatten marginaliserad. Och värdet av själva riktningen ifrågasätts. Begreppet ”fred” har snarast blivit ett fientligt begrepp. Som om vi glidit in i en krigskultur.
Alla partier i Sverige har mer eller mindre flyttat in i den där krigskulturen. Flytten har nog underlättats genom hur de stora medierna fungerat.
Jag funderar mycket på hur det kan komma sig att så få journalister vill, får eller vågar, ställa följdfrågor när experter och politiker talar om krig som vore det ett spel, om militär gigantisk upprustning som vore det självklart, om hotet från Ryssland som vore Sverige ett nytt Ukraina.
Istället för att göra sitt jobb som goda journalister har allt fler reducerats till ”experters” och politikers medspelare som ska lägga upp bollen så perfekt som möjligt.
En sådan samverkan ingår förvisso i det psykologiska försvaret, men sker den med automatik i fredstid är det ett demokratiskt problem. Inte minst för att ”experten” kan göra de i sak mest häpnadsväckande analyser.
Ett av de påståenden som numera betraktas vara en så absolut sanning att nyfikna frågor anses vara onödiga är följande: ”Vapenvila i Ukraina hotar Sverige”.
Påståendet har flera dimensioner.
Den moraliska dimensionen som innebär att vår säkerhet hänger på att än fler ukrainska soldater dör och lemlästas så vi slipper att egna soldater dör och lemlästas.
Den sakliga dimensionen som innebär att Sveriges situation nästan likställs med Ukrainas.
Den sistnämnda idén sjösattes redan efter den ryska, folkrättsvidriga, ockupationen av Krim. Svenska politiker stod i kö för att inför icke ifrågasättande journalister hävda att Gotland nu var hotat. Trots att likhet mellan Krim och Gotland överhuvudtaget inte existerade. På Gotland fanns inga rysktalande, ingen rysk flottbas och ön hade heller inte tillhört rådsrepubliken Ryssland under Sovjettiden. Men det var som om inte en enda journalist i vare sig teve, radio eller större tidningar vågade ställa ens nyfikna frågor.
Där och då började ett svassande i en begynnande krigskultur. Sen har det bara blivit mer av sådant. Sålunda har freds- och konfliktforskare mer eller mindre bannlysts från att delta i den offentliga debatten.
Det finns en fara när debatten blir ensidig och allt annat än självklarheter slås fast som sanningar. Opponerande har i sig ett värde eftersom ifrågasättande driver fram en djupare analys än vad som krävs då alla ska vara överens.
I auktoritära länder anses opponerande vara statsfientligt. Har vi hamnat i den häraden i Sverige? Riktningen är i alla fall solklar. Och det bör vi vara oroliga över.
Det känns lite grand som när alla medier sprang åt samma håll efter mordet på Catrine da Costa. Eller som när experterna sprang åt samma håll i fallet med Thomas Quick. När det avslöjades i all sin nakenhet undrar nästan alla hur det kunnat ske. Nog kommer samma undran att växa fram när effekterna av att skola och vård och kultur brandskattats på pengar som överförts till militära investeringar kommer att märkas. Program kommer att göras i teve, artiklar kommer att skrivas i publikationer. Hur i helvete kunde det gå till? Var den tidens beslutfattare inte kloka? Varför debatterades det inte ens? Varför vågade ingen ställa ens de mest naturliga följdfrågor?
Och så kommer psykologer att försöka ge svar. Medan de ansvariga för att det blev som det blev inte kommer att vilja medverka. Om de inte redan avlidit.
Fotbollssäsongen har kommit igång.
Tidölagen som slår fast att lögn är sanning, timmeråkrar är skog och vetenskap är åsikter.
