Hon sitter på ett kallt, hårt golv med en bebis i famnen. En av barnets föräldrar jobbar med andra i rummet framför henne. Söker precisa rörelser med tyngd och betydelse. Vid sidan sitter en man med en trumma och ger rytm till arbetet. Tillsammans väver de fram en berättelse, tråd för tråd, rörelse efter rörelse, trumslag för trumslag.
Hon deltar inte själv. Inte den här gången. Hon passar det lilla barnet och betraktar arbetet från sidan. Känner tiden sakta in.
Deras tillfälliga repsal ligger i en galleria i förorten och hon känner att det är precis här de ska vara. Just här behöver den levande, inkluderande scenkonsten finnas just nu. Här, mitt i Maskinens hjärta, omgivna av reklam och blingbling kan de fylla tomrummen med sin konst och sin egen längtan efter något annat. Ställa sin lekfulla saga om förståelse och försoning mot verklighetens kommersialism och tristess.
Hon tittar ner och möter barnets blick. Detta nya liv som blivit till av kärlek i en så orolig tid. Hon tänker på ett samtal med en vän som förklarade att människor kan skaffa barn mitt under brinnande krig på ren trots. För att låta livet få ännu en chans att segra över döden.
Barnet ler tillbaka när hon ler. Härmar hennes känsla med hjälp av spegelneuronerna i sin hjärna. Dem som även scenkonstnärer stimulerar hos sin publik. Förmågan att se den andre och känna med hen. Förmågan att med-känna.
Hon tänker att medkänsla är ett av språkets vackraste ord; förmågan att känna med den andre kanske den djupast mänskliga och viktigaste av våra egenskaper. Barnet i hennes famn kan det redan. Vuxna kan bli lurade att bara känna med personer från sin egen grupp, men när vi möter den andres blick förlorar olikheter och retorik sin betydelse. Då kan vi inte längre värja oss. Det är därför gränser och segregation fungerar för den som vill skada tilliten mellan människor.
Utanför den till hälften upphissade jalusin hör hon människorna gå förbi med sina kundvagnar. På kaféet sitter gubbar från hela världen, dricker kaffe och pratar. På bänkarna utanför sitter de som inte har råd med kaffe. Hon undrar vad de pratar om. Kanske om kriget. Det som de flydde ifrån eller det de är rädda för. Kanske försöker de förstå livet. Hur det blev så här.
Hela gallerian är som en utdragen suck över en tid som bara går och förlorade drömmar om ett bättre liv.
Hon läser om bojkotten av varor från USA och tänker att det inte räcker. Att vi i stället borde bojkotta hela systemet. Sluta delta. Jobba mindre och leva mer. Leka mer. Ägna oss åt varandra i stället för att jämföra oss med andra. Försöka förstå att det kan gå ändå. Att vi är kapabla, kreativa människor som klarar att leva och verka i ovisshet. Att vi behöver börja förändra där vi är, utan att veta om det bär. Som skådespelarna leker sig fram till den färdiga gestaltningen.
Att med bevarad naivitet ställa konst, gemenskap, kärlek och värme mot det cyniska, kalla, ensamma och arma är det enda hon kan komma på att göra. Hon vill att de ska ge publiken chans att spegla sig i en annan berättelse. Att ensemblen ska mjuka upp den hårda hud som krävs för att överleva här, i denna tid, på denna plats. Hon vet att de kan det.
Hon vet att de tillsammans kan påminna om att det är möjligt att göra det omöjliga möjligt. Att livet alltid återvänder. Att nya barn och berättelser ständigt föds och att det är vi som skapar dem.
Hon reser sig upp. Håller barnet nära hjärtat. Rör sig långsamt till rummets rytm. Nynnar tyst på en ny sång som ännu saknar ord.
Lokala företag som stöttar lokal kultur.
Globala företag som föröder vår natur.
