Gurgîn Bakircioglu: Bygg politik med rytm och syre

Vi pratar gärna om visioner i Sverige. Gärna i smågrupper, gärna i pdf, gärna så långt in i framtiden att vi slipper ta ansvar nu. Och det är där jag kommer in, som den vandrande självmotsägelse jag är. Här sitter jag och skriver att vi behöver färre panelsamtal och fler galna politiska gatufester, samtidigt som jag bokar debatter, föreläsningar och panelsamtal i den gröna rörelsens nya veganska hub Bacchi Syre. Jag slänger sten i mitt eget glashus, men det är också lite det som är poängen.

Just nu skriver jag detta från Tempelhof i Berlin, där jag traditionsenligt sedan flera år parkerar min husbil minst en månad varje år. Det är här jag tänder om, ser klart, och påminns om hur rädda vi är i Sverige. Här ser rörelsen ut som FN:s generalförsamling. Gröna är svarta, gröna är vita. Gröna är punk, hiphop, grunge och kavaj. De tar plats. Visst, de kanske borde sluta dränka sig i öl, men vi måste sluta dränka varandra i mejl.

För medan vi slaktar vår tid med styrelsemöten om visioner, så bygger andra sin framtid mitt i katastrofen. I västra Kurdistan, Rojava (norra Syrien), bygger man självstyre i ruiner. Kvinnor styr. Jordbruket är kollektivt. Skolor för alla folkgrupper. Ekofeminism utan ursäkter. Kurdiska kvinnor har färre resurser än någon svensk miljöorganisation men har större big dick-energy och är kaxigare per kvadratmeter.

Och hemma i Sverige? Vi hukade oss när flyktingpolitiken lades om. Vi tystnade när vi behövde höras. Vi blev så rädda för att verka naiva att vi hellre lät bruna och högern, innan äktenskapet, sköta snacket. Vi bytte radikalism mot eftertänksamhet. Vi satte oss ner, skruvade på oss och hoppades att någon annan skulle säga det först. Det är dags att vi börjar testa. Göra fel. Ramla. Plåstra om knät och försöka igen. 

För några dagar sedan cyklade jag med över femtusen personer rakt in på autobahn. 

Protesten mot A100, Berlins största motorvägssatsning, organiserades av nätverket A100 stoppen. En brokig skara aktivister, cyklister, stadsodlare och föräldralediga med baslåda. Det var blockad, techno, barnvagnar och dagfest. Här bygger man inte konsensus. Här bygger man motstånd. Här håller man inte samråd om hur man ska klyva ord. Här bygger man, tänder en eld och bjuder in alla. Inga remissyttranden krävs.

Vi måste lämna den förnuftiga akademiska traditionen där vi vädjar till människors logik som om vi bodde i ett rationellt Sverige. Vi måste börja bli roliga. Våga misslyckas. Släppa prestigen. Våga servera jollof rice från en ombyggd barnvagn på en ockuperad gata där en sliten DJ spelar svinhög rap ur en gammal soptunna. Våga visa vad som faktiskt kan ersätta bilismen. Med liv, lukt, roots reggae och gemenskap.

Min vision är att svenska gröna börjar leda. Sluta hoppas att folk ska förstå. Visa istället. Ta över. Bygg politik med rytm och syre. Skapa fler vardagsrevolutioner. Gör politiken fysisk. Och snälla, om din klimatförening funderar på att köpa in en megafon, please don’t. Köp en mikrofon till ett rejält PA-system, bygg en bärbar klubb och se till att nästa budgetpromenad överröstas av en flashmob-dagfest med synt, vegansk dolma och female dancehall. Eller en skramlande rave-cykeldemonstration med ett ljudsystem på kärra. Eller ett blockadbibliotek där folk kan byta böcker mitt i rusningstrafik. Det här är inte bara trams. Det är en strategi. För att de närmsta sörjande i rörelsen ska bli roligare och komma ihåg att vi också är jävligt roliga. Och för att nå den politiskt apatiska mittenfållan genom att faktiskt appellera till något de förstår: Livslust, närhet, fest.

Rojava gör det. Berlin gör det. Vi bokar fortfarande lokaler och hoppas att folk ska komma, trots att vi vet att tredubbelt så många dyker upp om vi bara sätter på musik.