Hösten 2023 läcker anonyma uppgifter från Miljöpartiets riksdagskansli: Märta Stenevi anklagas för ”toxisk toppstyrning” – och uppgifterna kommer från hennes närmaste krets. I en ny bok ger nu Märta Stenevi sin version av händelserna, samtidigt som hon berättar om den inre kamp hon också fört, med skenande ångest och en ätstörning som följt henne genom livet.
”Du är en avskyvärd, otäck, elak människa. Maktfullkomlig, galen och toxisk. Du har gjort allt fel och du förtjänar detta. Du förtjänar skammen, för du är så värdelös. Du borde bara lägga dig ner och dö.”
Så här låter Märta Stenevis inre dialog – som löper som en röd tråd genom boken Andas. Överlev – när hon precis fått Miljöpartiets interna arbetsmiljöutredning presenterad för sig. Samma självkritiska röst drev henne i ungdomen till ett självmordsförsök och när kritikstormen kring hennes ledarskap är som mest intensiv, rivs gamla sår upp och ångesten skenar. Den ätstörning som präglat stora delar av hennes liv blir åter ett sätt att utöva kontroll.
I tv-sofforna ser vi förstås inget av den här skörheten. Där möter vi en kvinna med stark framtoning, en före detta näringslivschef som gör snabb karriär i Miljöpartiet och senare kritiseras för ”kontrollbehov” och ”toxisk toppstyrning”.
Tveklöst är Märta Stenevi en kompetent, verbal och rakryggad politiker. Hon lyfter frågor som sällan vinner val – som mäns våld mot kvinnor – och tar sin plats i debatten. Allt detta samtidigt som hon ”fulgråter” på sitt kontor och ”kräks tvångsmässigt på Axel von Fersens toalett efter att ha hetsätit för att kontrollera ångesten”.
Boken är förstås en partsinlaga, och vi vet väldigt lite om hur allt egentligen gick till. Märta Stenevi menar att hon bad om hjälp och var öppen för lösningar, men möttes med svårtolkad kritik eller tystnad. Ibland rena elakheter: ”Du kan ju testa att le lite mer, så kanske vi blir snällare mot dig”. Hon uttrycker viss förståelse för kritiken – som att hennes rakhet kan misstolkas och att tonen kan bli skarp när hon är koncentrerad – men i stort framställer hon den infekterade situationen som ett mysterium.
Ett ”antipartiparti”
Märta Stenevi ser det som sitt uppdrag att vara tydlig och att komma med visioner och strategier som förmår mobilisera medlemmar. När hon beskriver sitt ledarskap ter sig allt rätt och rimligt, men det går också att se varför det blev problematiskt i just Miljöpartiet. Motståndet mot en ”tydlig” ledare har djupa rötter. Partiets initiativtagare, Per Gahrton, lämnade Folkpartiet och sin riksdagsplats 1979 i protest mot traditionella politiska strukturer. Inspirerad av tidsandan och andra gröna rörelser grundade han Miljöpartiet som ett ”antipartiparti”. Partiet skulle organiseras enligt en radikalt demokratisk modell, där viktiga beslut fattades i utskott och maktpositioner roterades. Ett helt ledarlöst parti visade sig dock vara en omöjlighet och det dubbla språkrörskapet kom senare till som en kompromiss. Modellen ifrågasätts med jämna mellanrum men har bestått, liksom många andra av partiets ”motståndsmekanismer”. Den här typen av ambitioner är en del av den gröna ideologin och återfinns i andra gröna partier världen över.
Märta Stenevi menar att partiets försök att undvika toppstyrning leder till tystnadskultur och ”en helt bisarr byråkrati”. Hon upplever sig bakbunden, samtidigt som hon anklagas för att vara maktfullkomlig, och de omständliga processerna försvårar arbetet i en miljö som kräver snabba beslut i dagsaktuella frågor: ”Jag kommer nog inte kunna höra ordet process igen i mitt liv utan att huden knottrar sig.”
Självbilden – att vara en snäll organisation – hämmar verksamheten, menar Märta Stenevi: ”Vi ska vara jämställda, inkluderande och tillåtande. Vi har spridit ut beslutsfattandet på så många människor som möjligt i tron att det ska förhindra maktmissbruk. Men i praktiken har det skapat en miljö där ingen har mandat, och därför inte heller kan ta ansvar – eller utkrävas ansvar”.
Hon visar föga förståelse i boken för den organisation partiets visionärer en gång skapade.
Livet som skör och stark
Boken är välskriven och intressant som ett vittnesmål av det politiska livet från insidan, men den ger också en generös inblick i hur det kan vara att leva som både stark och skör – och vara tvungen att dölja det senare. Märta Stenevi är knappast den enda som fulgråtit i ensamhet i riksdagshusets slingrande korridorer. Boken visar också hur avgörande vårt samspel är för människor som känner sig utsatta – i en grupp kan det gå snabbt att både bygga upp och bryta ner varandra.
Hade turbulensen kring Märta Stenevis ledarskap kunnat sluta med annat än avgång? Det är förstås omöjligt att veta, men klart är att språkrörsrollen kommer med särskilda förväntningar, något den som tar på sig uppdraget måste vara införstådd med. Enligt uppgift har Miljöpartiet genomfört vissa förändringar sedan det här utspelade sig, och det kan finnas goda skäl för partiet att se över sitt antiparti-arv i en tid som ställer höga krav på snabb leverans och tydliga ledare. Men det är också alltid svårt att bryta mot normen, innan strukturen omprövas för mycket kan det vara bra att noggrant analysera vad som kan vara bärande delar i relation till den gröna ideologin.
