Att Israel skulle anfalla Iran var inte oväntat. Varningstecknen har varit tydliga men Västvärlden har valt att ignorera dem, skriver Ljubomir T. Devic.
DEBATT. Att denna apokalyptiska stund skulle komma visste vi alla. Profetiorna har funnits där, i Bibeln, i historien, i varje politisk analys som vågat se klart genom dimridåerna av maktspel och arrogans. Men ändå – här står vi. Israels oprovocerade attack mot Iran har satt hela Mellanöstern i brand, och världen gungar.
Det är inte förvånande att det skedde – bara ofattbart att det fick ske.
Hur kunde västvärldens politiker vara så förblindade? Hur kunde de ännu en gång ignorera alla varningstecken, alla historiska mönster, alla geopolitiska realiteter? Iran är inte ett land man provocerar utan konsekvens. Det är en stormakt med lång historia, regionalt inflytande och strategiska allianser. Men i sin självtillräcklighet har Väst glömt det. Eller värre – struntat i det.
Jag har inga sympatier för vare sig den ena eller den andra regimen. Men jag har respekt för verkligheten. Och verkligheten är nu att Väst, och i synnerhet Israels politiska ledning under Benjamin Netanyahu, har drivit utvecklingen mot avgrunden. Genom att avbryta diplomatiska försök, genom att ignorera globala protester, genom att agera med arrogans istället för eftertänksamhet – har man själv bäddat den säng man nu tvingas ligga i.
Nu kommer motreaktionen. Irans svar kommer inte att vara symboliskt. Det blir strategiskt, kraftfullt – och med stöd från stora delar av den muslimska världen, där ilskan mot Väst inte längre är en underström, utan en tsunamivåg.
Det är dags att kalla saker vid deras rätta namn: detta är inte ett steg mot fred – det är ett steg mot ett större krig. Ett infernaliskt krig som många av oss länge varnat för, men som makthavare vägrat lyssna på. Det vi ser nu är inte isolerade händelser – det är resultatet av årtionden av hyckleri, dubbelmoral och koloniala reflexer.
Sätt fast säkerhetsbältena. För vi är inte längre på väg mot stormen – vi är mitt i den. ”Som man bäddar får man ligga” säger våra äldre, men det är inte mer än rätt kan man tycka.
