Medborgarskap är inget man ska ”förtjäna”

Att vara svensk medborgare är något man ska känna sig stolt över, sa migrationsministern under en pressträff helt nyligen, när han tog emot utredningen om medborgarskap.

Är det? Att vara medborgare i ett land är en mänsklig rättighet, det är meningen att alla ska ha ett medborgarskap, precis som alla ska vara folkbokförda i kommunen där de bor. 

Men för all del, det känns bättre när landet man lever i kan associeras med positiva saker. Det har regeringen tagit fasta på, och betänkandet som Johan Forssell tog emot handlar just om hur Sverige ska bli ett land att känna stolthet över. Till att börja med ska en kommitté titta på hur miljöfrågor, fred, jämlikhet och mänskliga rättigheter kan prioriteras upp.

Nej, förlåt, än är det långt till första april – migrationsminister Johan Forssell (M) sa ingenting i den vägen. Utredningen handlar om att lägga hinder i vägen för den som vill bli svensk medborgare, och de som klarar hinderbanan ska sedan vara stolta över det.

I dag ska man, med vissa undantag, bo fem år i Sverige innan man kan ansöka om medborgarskap. Utredningen föreslår att den tiden förlängs till åtta år. Då hinner den blivande medborgaren lära sig mer om det svenska samhället, resonerar man. Dessutom hinner det klarna om personen har ”ett hederligt levnadssätt”.

Att vänta åtta år istället för fem låter kanske inte så farligt. Men flyktingar får numera i regel inte permanenta uppehållstillstånd utan tillfälliga, så det blir åtta år som de får hänga i luften utan att veta vilket land de ska bo i nästa år. Medan tiden går, ungdomar blir vuxna, barn föds.

Utredningen föreslår också ett försörjningskrav. Sedan 1976 har det inte funnits något, och det är typiskt, inte bara för Tidöregeringen utan för tidsandan, att man vill återinföra det. Visserligen föreslår utredningen att det ska räcka med existensminimum, men det innebär ändå att den som har stora ekonomiska problem inte får samma rättigheter som andra.

Har man fått en fängelsedom eller har skulder hos Kronofogden kan det redan nu vara ett hinder för medborgarskap. Men utredarna föreslår att även den som är eller har varit misstänkt för ett brott som kan leda till minst två års fängelsestraff ska kunna nekas medborgarskap.

Att vara misstänkt för brott är inte detsamma som att vara skyldig, och i juridiska sammanhang anses man oskyldig tills motsatsen är bevisad. Men här ska det räcka med att vara ”skäligen misstänkt”, alltså den lägre misstankegraden.

Vidare ska de blivande medborgarna klara ett prov i svenska och samhällskunskap för att komma i fråga. Kunskaper är alltid bra, men varför inte istället erbjuda kurser och se till att så många som möjligt får praktiska möjligheter att gå dem? Att språkkrav skulle leda till bättre språkkunskaper finns det heller inga belägg för, vilket språkvetare har påpekat i över tjugo år.

Dessutom ska alltså medborgarskapet kunna återkallas, till exempel om någon har begått grova brott eller fått sitt medborgarskap på felaktiga grunder. Det föreslår 2023 års fri- och rättighetskommitté på regeringens uppdrag.

Jag arbetade en gång med en tidning på lätt svenska för andraspråksinlärare, varav en stor del hade kommit hit som flyktingar. Vi hade en frågespalt, och det var vanligt med frågor om just detta. Det var till exempel personer som hade varit tvungna att anta en annan identitet för att kunna lämna sina hemländer, och så småningom blivit svenska medborgare under fel namn. De ville ”bli sig själva” igen, men de var oroliga för hur de skulle kunna ta tillbaka sina riktiga namn och identiteter utan att förlora medborgarskapet. Och vi kunde lugna dem med att medborgarskapet kunde ingen ta ifrån dem.

Det är väldigt rimligt att det är så. Alla flyktingar kan inte i god ordning lämna sina hemländer med sina egna pass. Många ungdomar som har kommit till Sverige har inte kunnat visa hur gamla de är – ibland har de registrerats med godtyckligt valda födelsedatum. En numera svensk medborgare har till exempel kommit att bli tre månader äldre än sin storebror.

När man väl har blivit medborgare ska staten vara färdig med sin bedömning. Som svensk medborgare ska ingen behöva vara rädd att bli utkastad. Om någon till exempel begår ett grovt brott ska samma villkor gälla oavsett varifrån personen kommer.

Följden blir annars olika nivåer på medborgarskap. Det vanliga, som de flesta har, och ett B-medborgarskap som sitter löst och kan återkallas. Hur ska det öka samhörigheten och solidariteten i samhället? Och hur mycket kan regeringen, eller en kommande regering, vilja töja på lagarna?

Jimmie Åkesson har talat om att återkalla medborgarskapen för hundratusentals människor. Inte nödvändigtvis för att de har fått dem på fel grunder eller för att de begår brott. Det kan räcka med att de ”agerar mot rikets intressen” för att han ska vilja ta medborgarskapen ifrån dem. 

Vad det kan innebära att agera mot rikets intressen kan man fundera en del över. Kan det vara att kritisera en diktator som regeringen vill blidka för att komma in i en militärpakt, för att ta ett exempel ur livet? Eller att reta upp en snarstucken fascist som styr och ställer i denna militärpakt?

Medborgarskap är en administrativ fråga, som folkbokföringen. Det är ingenting man ska ”förtjäna”, som Johan Forssell säger. Ingenting man ska behöva oroa sig för när man uttrycker sina politiska åsikter. Inget man ska behöva vara stolt över eller ha några andra speciella känslor inför. Sådant är vars och ens ensak.

Men om nu regeringen vill att man ska vara stolt över att vara svensk – ge oss då inte anledning att skämmas istället. Ett land som tror att det är något slags exklusiv klubb är bara pinsamt.