Shora Esmailian vill motverka historielösheten

På den korta vägen från Triangeln till Kaffebaren på Möllan, i hörnet av Möllevångstorget i Malmö, hinner jag gå förbi inte bara en utan ett antal balkonger med vajande Palestinaflaggor. Sedan Israel inledde kriget mot Gaza i oktober 2023 har solidaritetsrörelsen med Palestina vuxit kraftigt både i Sverige och många andra länder, och särskilt stark är den här i Malmö.
För Shora Esmailian är dock engagemanget inte något nytt. För över tjugo år sen var hon med och startade den svenska avdelningen av ISM, International Solidarity Movement, och har sedan dess varit en återkommande röst i debatten.

Det är en eftermiddag i slutet av januari när vi ses. Under förmiddagen har hon följt nyheterna om fångutväxlingen mellan Hamas och Israel och bredvid sig på bordet har hon en seriebok som heter War on Gaza av serietecknaren Joe Sacco som hon ska recensera.

– Mitt engagemang för Palestina kommer nog lite med modersmjölken. Jag kommer från Iran och är uppvuxen i ett iranskt vänsterhem, där var Palestina och palestiniernas rätt till frihet och självbestämmande alltid lite av ett samtalsämne, säger hon när jag slagit mig ner.

Våren 2002, under den andra intifadan och efter att Israel under Ariel Sharons ledning gått in i flyktinglägret i Jenin, började hon engagera sig på allvar.

– Jag såg på nyheterna vad som hände och samtidigt hade jag kamrater som varit i Palestina och bevittnat förstörelsen.

Ett år tidigare hade ISM bildats, en rörelse som syftar till att uppmärksamma den palestinska kampen och få ett slut på den israeliska ockupationen, och Shora Esmailian var nu med och startade den svenska grenen av rörelsen. De anordnade studiecirklar och bestämde sig för att åka till Palestina för att med egna ögon bevittna det som skedde.

Blev beskjuten av israelisk militär

På plats i Västbanken och Gaza såg hon saker som hon aldrig kommer att glömma.

– Det var en väldigt stor kontrast att komma till Gaza från Västbanken. Även på Västbanken var det checkpoints och israeliska soldater, men i Gaza var våldet från israelerna så mycket mer påtaglig. Dessutom märktes det redan då att Gaza var väldigt överbefolkat, det var väldigt mycket folk på en väldigt liten yta som hela tiden var utsatta för israeliskt våld.

I boken Gaza: att spränga ett getto, som kom ut på Verbal förlag i oktober förra året, berättar hon också om hur hon och de andra aktivisterna blev beskjutna med skarp ammunition av den israeliska militären när de höll upp banderoller och talade i megafoner. Själv träffades hon av splitter i baken.

23 år senare ligger stora delar av Gaza i ruiner. Tiotusentals personer har dödats – enligt de officiella siffrorna från myndigheterna i Gaza har minst 61 709 personer dödats, och räknar man med de som dött indirekt av kollapsad sjukvård, undernäring med mera är det troligen över 200 000. Två miljoner människor har fått fly från sina hem. Shora Esmailian tvekar inte att kalla det som nu sker i Gaza för ett folkmord, men hon menar också att det är kulmen på decennier av ockupation, landstöld och etnisk rensning.

Att hon har skrivit den här boken nu är för att påminna om det, säger hon.  

– Efter den 7 oktober så kändes det som att allt stod på ända. Plötsligt började alla prata om 7 oktober som starten på konflikten. Men man behöver ju inte ens veta mycket om Israel-Palestina-konflikten för att känna till att det här går mycket längre tillbaka. Vill vi förstå varför det hände så måste vi också förstå historien och bakgrunden. Och det kändes som att det inte fanns något utrymme för det i Sverige, speciellt inte i det offentliga samtalet.

Hat och hot

Liksom många andra som engagerar sig i Palestinarörelsen har Shora Esmailian fått ta emot en hel del hot och hat. Värst var det månaderna efter den 7 oktober, berättar hon.

– Att vara en etniskt icke-svensk kvinna och uttala sig om de här frågorna bjuder helt enkelt in till mer hat och hot, säger hon.

Samtidigt har vi också sett den senaste tiden att det är många judar som vittnar om att de har blivit hotade och som inte vågar bära Davidsstjärna offentligt, till exempel. Ser du att det också inom Palestinarörelsen finns de som har svårt att skilja på vanliga judar och staten Israel?

– Jag skulle definitivt inte säga att ”Palestinarörelsen har antisemitiska inslag”, jag skulle inte klumpa ihop människor på det sättet. Men det är klart att det finns antisemiter både till höger och vänster och har man inte en antirasistisk ryggrad så kan man alltid hamna i att vara rasist åt något håll.

– Det här har också att göra med hur jag har sett Palestinarörelsen utvecklas. Både i Palestina men också runt om i västvärlden. För 15 år sedan kunde det förekomma vissa antisemitiska slagord som inte representerades av hela rörelsen. Men ju mer tiden går så verkar solidaritetsrörelsen, men också befrielserörelsen i Palestina, bli mindre och mindre antisemitisk. Medan den sionistiska rörelsen bara blir mer och mer fanatisk och rasistisk och islamofob.

Att prata om antisemitism inom Palestinarörelsen tar också fokus från det verkliga hotet mot judar, menar Shora Esmailian.

– Då ser man ju inte den riktiga antisemitismen som finns i det här landet. Där vi har ett nazistiskt parti som är med och styr och där vi har företrädare som sitter i riksdagen och säger att samer och judar inte är svenskar. 

Shora Esmailian berättar i boken att hennes uppdragsgivare efter den 7 oktober krävde att hon skulle ta avstånd från och fördöma Hamas men att hon vägrade göra det eftersom hon menar att det grundar sig på en rasistisk diskurs.

– Där och då såg jag att samma krav på att fördöma inte avkrävdes mina kollegor som skrev om staten Israel och deras så kallade rätt till självförsvar. De behövde aldrig någonsin gå ut och först fördöma Netanyahu eller det fascistiska styret i Israel för att få skriva att Israel har rätt till självförsvar. Varför kräver man det från människor som skriver om palestiniernas lidande eller Israels ockupation av Palestina? Det handlar ju om att man inte ser palestinier som likvärdiga människor. Jag är inte Hamas. Jag är en fri kulturskribent i Sverige. Varför ska jag behöva ta ansvar eller fördöma någonting som ett visst politiskt parti gör i Palestina för att få uttala mig om att Israels ockupation är skit eller att Israels folkmord inte är okej?

När vi träffas har det gått mindre än två veckor sedan vapenvilan i Gaza trädde i kraft. Fångutväxlingarna har påbörjats och en del nödhjälp har släppts in (dock långt ifrån tillräckligt för att täcka behoven). Samtidigt har ett förbud för FN-organet Unrwa att verka i Israel också trätt i kraft, något som många menar kommer få katastrofala konsekvenser för palestinierna. I vapenvilans andra fas är planen att Israel ska inleda sitt ”fullständiga tillbakadragande” från Gaza, men Shora Esmailian är tveksam till om det kommer nå dit.

– Israel har inte nått något av de mål som Netanyahu satte upp; att Hamas skulle försvinna från Gaza och att vissa delar av högern skulle återockupera delar av Gaza. Så jag tror inte att vapenvilan kommer att hålla, jag tror att Israel kommer att bryta den. Olika människorättsorganisationer menar att det kommer ta 350 år att återuppbygga Gaza, och jag tror att Israel kommer göra allt de kan för att det ska ta ytterligare några hundra år.

”Israel är beroende av Väst”

 Samtidigt har Donald Trump återinstallerats som president i USA, något som också får konsekvenser för kriget genom Israels och USA:s täta band. Shora Esmailian tror dock inte att skillnaden mot tidigare kommer bli så stor.

– Trump är inte en självutnämnd sionist så som Joe Biden är. Men det spelar egentligen ingen roll vem som är president i USA för Israels roll i den här delen av världen är så väldigt viktig för USA och deras imperialistiska ambitioner i den här regionen. Så jag tror inte att det kommer bli särskilt mycket förändring. Han har ju redan skickat bomber till Israel och sagt att palestinierna ska ut ur Gaza.

Tror du att det skulle vara möjligt för Israel att upprätthålla förtrycket av palestinierna utan stöd från USA och EU?

– Nej, de är helt beroende av Väst på många olika plan. Dels är de ju såklart ekonomiskt beroende. Utan alla pengar och alla vapen som USA har gett under det här folkmordet så hade det inte varit möjligt för Israel att göra allt de har gjort. Men sen tror jag att det också handlar om anseende.

Israel har sen mitten av 2000-talet haft olika PR-kampanjer för att få västländer att se dem som något annat än en ockupationsmakt, säger Shora Esmailian och pekar på att Israel försöker sälja in Tel Aviv som en gayvänlig stad och deras deltagande i Eurovision som delar i den här strategin.

– Om EU och USA inte skulle stödja Israel ekonomiskt, men också om de till exempel skulle uteslutas ur Eurovision för att de inte följer folkrätten, då tror jag inte att de skulle kunna upprätthålla vare sig ett folkmord eller ockupationen på det sätt som de gör nu.

Många pratar om att idén om en tvåstatslösning är död nu. Samtidigt måste jag säga att jag har svårt att se framför mig hur en enstatslösning, där israeler och palestinier lever fredligt sida vid sida, ska gå till. Vad tänker du?

– Varför är det svårt att se? Om man förespråkar en tvåstatslösning måste man svara på vad man ska göra med alla israeliska bosättare. Det bor minst 750 000 israeler på Västbanken och i Jerusalem, ska de bara skickas ut ur sina hem?

– Jag har absolut inte svårt att se en enstatslösning. Vi har ju sett i historien att det går att genomföra med hjälp av sanningskommissioner och försoningsprocesser. Det är bara att se på Sydafrika. Med det sagt så betyder det inte att det kommer vara problemfritt. Har man förtryckt ett folk i 80 år och kört bort dem från deras hem och dessutom 80 år senare genomfört ett folkmord på dem så är det klart att det kommer finnas jättestora svårigheter med en enstatslösning. Men det finns inget annat alternativ om man vill leva enligt devisen om att alla människor är lika mycket värda och alla har samma rättigheter.

Skrivit om klimatkrisen

Förutom Palestina har Shora Esmailian också skrivit mycket om klimatfrågan. 2012 kom hennes bok Ur askan som handlar om klimatflyktingar och hon har också skrivit många artiklar om klimatkrisen. Men anledningen till att hon började engagera sig i klimatfrågan kommer faktiskt från engagemanget för Gaza, berättar hon.

– Det låter kanske lite naivt, men runt 2006 klickade det plötsligt till i huvudet när jag insåg att vad spelar det för roll om vi kämpar för ett fritt Palestina om Gaza ligger under vatten om hundra år?

Hon menar att en bidragande orsak till att USA satsar så mycket på att stötta Israel handlar om deras geografiska läge och att USA behöver en stabil partner i Mellanöstern för att kunna fortsätta pumpa upp olja och gas.

– Sen finns det också många andra spår som kopplar samman krig och klimat, till exempel: hur mycket släpper egentligen ett krig ut? Och hur mycket cement måste inte produceras nu för att Gaza ska kunna återuppbyggas? Cementindustrin är en av de stora utsläpparna av växthusgaser, och så vidare. Så det finns många crossroads mellan klimaträttvisa och rättvisa för Palestina.

Förändring inifrån

Kaffet är urdrucket, men innan jag går vill jag veta hur hon ser på möjligheterna att det kan växa fram ett motstånd mot kriget från israeler.

– Jag har israeliska kamrater som är anti-sionister och som varje vecka åker ut till Västbanken och demonstrerar. Men de är en otroligt liten minoritet i det israeliska samhället och de är väldigt hårt pressade. Det är till exempel väldigt svårt att få jobb i Israel om du inte har gjort militärtjänstgöring.

Istället för att tro att förändringen ska komma inifrån det israeliska samhället tror hon att hoppet ligger i den press som omvärlden kan sätta utifrån.

– Jag ser till exempel påtryckningar från solidaritetsrörelsen att det inte ska vara okej att resa fritt i Europa om du har deltagit som soldat i Gaza och om man ändå gör det så ska man ställas till svars för sina handlingar. Sådant tror jag kommer kunna påverka det israeliska samhället i det långa loppet.

Ser du något som helst hopp framåt?

– Jag tror inte att man väljer att engagera sig i en sak för att man tror att man kommer att nå en seger. Jag tror att man gör det för att man anser att det är det rätta och för att orättvisan är för stor för att man inte skulle säga emot den. Med tanke på att det kommer ta 350 år att bygga upp Gaza så vet jag inte om det är rätt att prata om hopp i nuläget. Men vare sig man har hopp eller inte så vet man vad som är rätt och fel. Och ett folkmord är aldrig rätt.